Insändare

En gång för alla, då:
Vägsalt. Skolnedläggningar. Regeringen. Sossarna. Vanartiga ungdomar. Ludd i torktumlaren. Hundbajs. Sunderby sjukhus. Vädret. Bensinpriset. Skatterna. Sura busschaufförer. Glada busschaufförer (drogade?). Fortkörare. Väglöss. Mopedister. Katter i sandlådan. Barnvagnar i trapphus. Och till sist tackar vi Adolf Kelottijärvi för att han befriat alla i Tornedalen från vätskande eksem.

Aj, aj!

Andra passet och alla övningarna gjorde ont.
En annan försvårande omständighet var att lilla K ville vara med. Nog är det härligt med hundpussar men kanske inte precis när man gör armhävningar.

Aj

Det gör ont. Men inte så farligt som jag trodde.
Mest ont är det på insidan av låren. Vet inte riktigt vilken övning som rår för det, men vi får väl se i vilken position vi skriker när vi kör programmet i kväll.
På tal om ont; bandet Pain blev misshandlade i helgen. Är inte det härlig ironi, så säg?

Gjorde det!

I tre veckor har Paolo hängt som ett dåligt samvete på kylskåpsdörren. I dag åkte han ner och följde med mig och snälla L in i gymmet (aka vardagsrummet) där vi faktiskt genomförde hela programmet utom såna där jumping jacks som vi har alldeles för dålig koordination för att gå i land med. L och jag alltså, Paolo har koll på kroppen.
Återkommer med träningsvärksrapport. Om jag inte dör under natten.

Hundfasor

Näst efter att åka till djursjukhuset är att åka till hundtrimmaren det värsta lilla K vet. Konstigt, för när hon väl kommit upp på bordet går det hur bra som helst. Men det är alltså själva ankomsten som är besvärlig.
Så vad gör man när man är en skräckslagen liten hund? Jo, man sticker iväg 50 meter och sittstrejkar.
Vad gör då en husse som anser att koppel är onödigt? Han får haka fast bogserlinan i vovven och, ja, bogsera in henne i salongen.
Ut gick hon dock självmant.

Min dotter är en stjärna!

Ja, en hel stjärnbild i själva verket. Hon har faktiskt Karlavagnen i ansiktet. Kolla själva! De två sista "stjärnorna" döljs av håret men de finns där.

Vad ska det betyda?

Skandalen på 97:an eller Nöden har ingen lag

Vi åkte till Jokkmokk i lördags för att gå på den sägenomspunna marknaden. Det är långt till Jokkmokk, närmare bestämt 167 kilometer. Mellan Harads och Vuollerim blev jag kissnödig. Very much so. Vi hade inte mött en bil på flera minuter och i backspegeln låg 97:an tom så långt det gick att se. Läge för utomhuspink, alltså. In på en p-ficka, ut i snön (inte så långt eftersom den var hotfullt djup bara en meter från bilen) och ner med brallorna. Då kommer de. Fyra bilar samtidigt, två från vardera hållet. Och en tutar glatt. Vad gör man? Låtsas som att det regnar? Skäms? Äh, man får bjuda på sig själv, det finns faktiskt inte så mycket att titta på just mellan Harads och Vuollerim så jag vinkade och log stort. Hoppas de var nöjda med föreställningen.

Angst!

Mor tycker att jag är en vekling som inte kommit igång med Paolos kvartar än och tipsar om sitt eget program som hon gör varje dag. Vips ligger vi på golvet för en demonstration. "Först gör du 40 situps!" Vi gjorde tre-fyra stycken och det gick bra. "Sen gör du 200 benpendlingar!" 200?! Jaha. Ja, vi gjorde några och det gick väl också ganska bra. "Och sen gör du armhävningar, så många du orkar men minst tio!" Och så gör hon fem raska, och jag kan säga att hon har inte knäna i golvet för det är för mesar. Själv ligger jag där med näsan i mattan och det finns inte en chans på jorden att jag ska få upp överkroppen.
Jag fyller 42. Hon ska fylla 70. Det kunde lätt vara tvärtom.

En kvart om dan med Paolo

För en vecka sedan klippte jag ut Paolo Robertos träningsprogram för nybörjare. Det ska räcka med att göra det en kvart om dagen för att hålla sig i form. Nu har det alltså hängt på kylskåpsdörren i en vecka. Snart är jag mogen att prova. Kanske.