Sen sist

Ursäkta oskriften.
Varit i Berlin och sprungit ett lopp.
Och lite annat.

Bortom allfarvägen

Iggesund. En ganska illaluktande plats som i alla fall enligt min far befunnit sig i konstant förfall sedan bolaget slutade ha hand om vägunderhåll, skittunnetömningen samt medborgarna från vaggan till graven.
Men ändå.
Jag har varit där rätt mycket genom åren.
Som en gul blixt for vi genom landet, en vända på våren och en på sommaren. Aldrig att vi stannade nån annanstans. Skellefteå, Umeå, Övik, Härnösand, Sundsvall och allt däremellan har i mitt minne rörelseoskärpa. När vi skulle fika stannade vi fem minuter på en p-ficka, öppnade skuffen och hällde i oss kaffe och choklad och moffade varsin svettig ostmacka och sen iväg igen. Våra hundar fick göra sina behov i dikena och själva fick vi hålla oss hela resan.
Väl i Iggesund följde vistelsen ett givet mönster i vilket besöken på körrgårn var viktigast. Och så skulle det alltid serveras ättikströmming, annars blev det fel enligt farsan. Vi besökte släktingar, både levande och döda (se körrgårdsbesöken), klättrade upp på slaggberget, åkte till Skärnäspiren och tittade på båtar som hämtade papper och sågat virke, for till farmors stuga på Furskär (uttalas Fuchär) och till moster Daddas dito i Ölsund. Och sen åkte vi hem. Lika fort.
Med åren ändrades förutsättningarna. Stugorna är sålda, Skärnäspiren avstängd för allmänheten, pappa, farmor och Dadda är döda och jag har inte varit i Iggesund sedan 2008. Med jämna mellanrum har dock M och Webbmoster passerat på väg nån annanstans och vänligt mms:at bilder:

 Fyrklövern. Restaurang vid järnvägsstationen. Där har vi ätit köttbullar en gång.

Körrgårn. Viktig.

Slaggberget. Det är vad det låter som. I slutet av andra världskriget ville Hitler köpa det för att utvinna de järnrester som finns. Det fick han inte.

Preemmacken. Här bredvid låg Bompens korvmoj, saligen insomnad.

Infarten.

Alla bilderna ovan är tagna från E4, Iggesunds länk till omvärlden. Men nu. Nu har den dragits utanför samhället och Trafikverket är omåttligt nöjt. Och jag, jag kommer nog aldrig mer att komma till Iggesund.

Full tank

Framtidens teknik tar dig bara halvvägs sade de på Nordnytt nyss. *
Kanske han får rätt då, ett av de där token som i alla tider ringt, tillskrivit (med skrift runt, runt marginalerna när pappret inte räckt till) och på senare år mejlat till tidningarna.
Just den här tokisen hade en teori som gick ut på att anledningen till att Sovjet (ja, det var ett tag sedan) inte lyckades komma till månen var att de hade ett raketbränsle som bara räckte halvvägs.
Det märkliga med detta bränsle var att oavsett hur långt ryssarna än skulle kom de bara halvvägs. Månen - halvvägs. Mars - halvvägs. Solen - halvvägs.
Inte ens om de låtsades att de skulle till Mars när de tankade för en månresa kom de fram. Klurigt bränsle, det där.

*Nordnytts nyhet var inte lika fantasifull. Den handlade om att elbilar inte funkar så bra i kyla. Provturen mellan Arvidsjaur och Älvsbyn slutade snöpligt i Vistträsktrakten.

Uppåt väggarna

Det pågick en del renoveringar i London, precis som på alla andra ställen. Men ingenstans såg jag bilar eller skyltar från byggfirmor, däremot massor av "Scaffolding by Lee Scaffolding", "Scaffolding by Castle Scaffolding" och så vidare. Scaffolds är alltså byggnadsställningar och det kanske är så det går till. Man smäller upp byggnadsställningar och sen händer inget mer.
Men faktiskt såg jag en bil från en rörfirma. Plumb & Plumber hette den!

London III

Wimbledon är trevligt och lugnt. Här kan man gå hem mitt i natten utan att riskera en kniv i ryggen och det känns ju skönt att veta för en mamma.

Här bor vi. 30 Arthur road. Första till vänster efter svarta hålet, det vill säga grannhusets infart som ser riktigt spooky ut när det är mörkt.

På den här soffan dricker jag mitt morgonkaffe och tar en rök. Men vad är det längst till vänster i bilden?

Det är min själ en gnom! Han skrämmer mig lite.

De simpla hyresgästerna går in genom bakdörren som bara går att öppna till hälften eftersom husägarna stoppat in två gigantiska skåp i den redan smala hallen. Man får hasa förbi dem på snedden. Ovanpå förvarar alla sina resväskor med risk för ett obehagligt skred.

L sover i den röda sängen, jag i den blå. På taknocken utanför bor en ovanligt maffig duva som kuttrar och hoar hela tiden.

Häromdagen beklagade jag mig över att köket där hemma är som ett dockskåpskök. Jag tar tillbaka. Det här är som ett dockskåpskök. I dag var vi fyra därinne samtidigt. Det var som att spela 15-spelet när vi skulle röra oss. Köket slutar alltså till vänster om tvättmaskinen.

Badrummet är okej. Det har fönster och är lika stort som köket. Den rosa heltäckningsmattan är väl inte den optimala lösningen men ändå rätt skön att gå på när man har ont i trampdynorna. Men jag begriper mig inte riktigt på varmvattenberedaren, det är en konst att hålla rätt temperatur medan man duschar. Länge leve fjärrvärmen!

London II

En specialare till Fröknarna:

Cath Kidston-butiken i Wimbledon village. Håll till godo.

London I

Landad i London sedan 36 timmar.
Min kärlek till tuben sattes på prov ganska omgående. Dörren till vagnen bet tag om mig och vänstra armen och handbagaget blev kvar på utsidan och det hade ju varit himla dumt att lämna väskan med dator, pass och pengar kvar på perrongen. För att inte tala om armen.
Nå, tack vare att en äkta gentleman som inte bara var artig utan dessutom stark fick loss mig så befinner jag mig nu i ett stycken på toppen av Wimbledon hill.

Vägen från stationen går bland annat förbi en skola där det varje skoldag vid tretiden som av en händelse står en glassbil. Tänka sig.

Snälla L fick dra resväskan. 19,7 kilo och märkt med "heavy". Själv kånkade jag till min stora lycka på handbagaget. Och inte köpte vi glass.

Man ska inte ligga på latsidan bara för att man har semester. In med bagaget och sen promenad till Wimbledon common.
Värsta skogen så där mitt i stan!

Längs den här vägen fanns det gott om hästbajs.

... och här badade två hundar strax innan bilden togs.

På kvällen tog vi tuben till Hyde park corner och vandrade genom parken, längs Oxford street och Regent street till Piccadilly cirkus där vi mötte segerrusiga spanjorer. Då åkte vi hem.

I dag har jag studerat Wimbledon på egen hand, ety snälla L hade ärende till Tooting. Känner ni att ni vill ha halalslaktat kött är Tooting the place to be.
Själv åt jag världens minsta sushi under bar himmel.

Fem små bitar och soya i en fiskformad flaska.

Eftermiddagen tillbringades bland annat i Postman's park.
Nu snor jag text från DN: "På 1800-talet var Londons kyrkogårdar överfulla. De växte på höjden, de döda låg på varandra och koleraepidemier hotade. Resolut omvandlades en del av begravningsplatserna till parker och gravstenarna ställdes upp efter kanterna. Postman’s park öppnades 1880 intill St Botolp’s Aldersgate kyrka och är byggd på flera sammanslagna begravningsplatser. I parken ligger konstnären George Friedrich Watts minnespark över människor som heroiskt offrat sina liv för andra. På kakelplattor berättas kortfattat om deras offer. "
Parken, som ligger nära St Pauls cathedral är verkligen ett smultronställe. Och när vi läste på kakelplattorna fick vi klumpar i halsen.

  *Gulp*

 Gravstenarna har fått maka åt sig.

När vi nu ändå var åt det hållet pep vi iväg till Camden. Kaffe, en aning shopping och allmänt välbefinnande.

Slussen. Inga pråmar just när vi var där.

Efter den trippen var fötterna trötta och det kurrade i magarna så vi åkte hem och lagade mat. Krämig pasta med broccoli, tomater och kalkon. Och till efterrätt givetvis jordgubbar. Är man i Wimbledon under tennisturneringen måste man följa traditionerna.

Blott England engelska jordgubbar har. Och med tjock grädde och jättemycket socker.

Ur innehållet i morgon: inredningsbloggning från Arthur road och mycket annat.

London

Man har ju varit i London. (Man har dessutom varit hemma en månad sen dess, men här bloggas det inte i onödan.)
Ni vet folk som absolut måste dricka alkohol så fort de ska ut och resa, om det så bara är med Kustbussen till Umeå? Såna hyser jag djupt förakt för.
Så vad gör Å och jag redan på Arlanda?

Dricker alkohol. Men vi höll oss till vitt vin och fejsbookade i våra mobiler så vi såg ut som världsvana, sofistikerade kvinnor i karriären och då är det okej.
När man checkar in i automaterna på utrikesterminalen får man frågan om man har några skjutvapen i bagaget. Jag har alltid undrat vad som händer om man svarar "ja" och nu trodde jag att jag skulle få veta det. Vi satt nämligen bredvid en medlem av OS-landslaget i skeet (lerduveskytte för den oinvigde) och han hade packningen full av bössor. Sorgligt nog hade han checkat in dem som specialbagage och hade tillståndsdokument med stämplar och kungens sigill så han kunde inte svara på frågan.

Vi bodde vid Russell Square.

Tubstationen. Ah, jag älskar Londons tunnelbana.
Hotellet, Royal National, var väldans stort och ganska ocharmigt men nu var vi ju inte i London för att sitta på hotellet. Rummet försökte för övrigt redan från start säga oss något: vi höll nämligen inte på att komma in för nyckelkorten tjorvade. Sängarna stod på hjul och om man vände sig för hastigt rullade man iväg mot fönstret. Toastolen var i ett litet rum och badkaret i ett annat. Praktiskt, tänkte vi, tills vi upptäckte att handfatet bodde ihop med badkaret.
Och kaffet var bara för trist. Som tur var fanns det en liten italiensk restaurang i parken en stenkast bort. De vet hur man gör kaffe, de där italienarna, och räddade morgonhumöret.

(Egentligen försökte jag fota duvorna som kopulerade på ett bord längre bort men mobilkameran har ingen zoom. Men kaffet kom med.)

Och vi åt en himla massa.
Första kvällen tog vår ciceron snälla L med oss till The Fire Stables i Wimbledon, en gastropub som har en stjärna i Michelinguiden. De har gjort sig förtjänta av den, det lovar jag.


I Camden insöp vi atmosfär och gick på marknad.

En stadsdel i min smak.

Dag två intogs middagen åter i Wimbledon. På snälla L:s stamhak Giraffe denna gång.

Mycket trevligt. Och gott.

Vanilla Breeze. Mmm.

Huset sallad. Också mmm.

Med oss var Jessica, Å:s kollega som bor och jobbar i London sedan förra året. Kul bekantskap.

Och sen fick vi titta in i L:s lilla bo på Arthur Road, Wimbledon Park.

En smältdegel i det lilla formatet. Här bor svenskar, rumäner och kineser. Rumänerna slarvar med disken.

Men man kan inte bara äta och dricka. Man måste kolla in sevärdheterna också. Woops iväg till stationen i Wimbledon park.

Westminster bridge nästa.

Nu var det mörkt som i en säck när vi kom dit vilket inte hindrade oss att höra skotten som stod på bron och spelade säckpipa. Det var fint. Jag gillar säckpipor.

Tyvärr fick vi inte komma in i Westminster abbey. Gud håller på kontorstiderna.

Å åkte sen hem till den rullande sängen medan snälla L och jag for och tittade till Towern.

White Tower var gömt bakom byggnadsställningar. Och det är inte att undra på, slottet är tusen år gammalt och kan nog behöva lite underhåll.

Och sen blev det lördag. Vi rantade på stan, besökte gatumarknaden på Portobello road och när tassarna blev trötta vippade vi omkull i gräset i Hyde park.

"För 40 år sen hade det varit Ingrid och Nora som satt så där", kommenterade Annika på Fejsan. Så sant.

Vid London bridge station var det nära att vi hamnat i London dungeons tack vare den charmige ynglingen på bilden. I rättan tid dök Jessica upp och förde oss i säkerhet på tåget till Honor oak park där hon bor på angenämt avstånd från en förstklassig indisk restaurang, Babur.

Förutom att maten var delikat hade Babur den snyggaste restaurangtoalett jag nånsin sett.

Hemkomna till det motsträviga hotellet och nedlagda i de rullande sängarna kom chocken. Askan var på väg och hemresan hängde löst.

Söndagen gick åt till att oroa sig och de nervösa blåsorna, ett mindre trevligt släktdrag, var fullt sysselsatta.

Men vi kom iväg, ett par timmar innan Heathrow stängdes. Drama in i det sista.

Och om två veckor bär det av igen!

Mindre lyckad placering

Om man skulle boka en solresa. Not.

Säsongen har startat

Under den ljusa årstiden ska man åka runt och fika. Säsongen inleddes i dag med besök på Ruter Retro Café i Boden.
Grannstaden är byggd för att förvirra ryssen och trots att det sedan länge är tillåtet med gatuskyltar har de inte riktigt kommit i kapp ännu. Men till slut så hittade vi fram.
Bland det första vi såg var den här:

Jag satt på en rosa sån när jag var liten.

Fikat var fantastiskt gott. Och nostalgifaktorn var givetvis skyhög.

Hannanasen och jag föll för smörgåstårtan. H toppade med en chokladbakelse som inte var av denna världen. Uwi nöjde sig med toscakaka.

Närmaste grannen var den här byggnaden:

"Släpp ut mig ur jordkällarn, Hildur!"

Kulturella skillnader

När man handlar på Selfridges kan man få en liten flaska champagne och ett sugrör. Det händer ganska sällan på Kvantum.

The times they are a-changing'

Ja, they verkligen are.

Snälla L gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda och stack till London på obestämd tid.
Kvar stod jag med svid i ögonen.
Men ändå. Nu för tiden kan man hålla kontakten lätt som en plätt. Det var värre förr när snigelpost och tokdyra samtal från telefonkiosker var allenarådande.

Men.
Innan vi skiljdes åt hann vi tillbringa tre dagar i Schtockholm och kunde konstatera att kändisspottingen är bättre i mars än på sommmaren då alla kändisar åker till Österlen och Gotland och umgås med varandra där i stället.
Vi såg Nicolai Dunger, kostekonomen Anna Sjögren från Landet brunsås, Ernst Billgren (som hade solglasögon fast det var dimma), Kattis Ahlström (lång) samt kronan på verket: Klungan!

Full pott.

Som traditionen bjuder åts det en hel del också.
Till exempel:

Biff bibimbap på Arirang. Vansinnigt gott.

Och fikades:

Macaronger. Obeskrivligt goda bakverk från Petit France. Dessutom gick det att sitta ute och äta dem.

Och som vanligt fick vi åtnjuta gästfriheten hos familjen Å och träffade rara Malinowski för lunch. På det hela taget en bra vistelse.

Men.
Förutom svidet i ögonen uppstod ett annat problem på Arlanda. Mitt flyg var försenat så jag fick vanka timme ut och timme in på inrikesterminalen. Det finns begränsade möjligheter att göra nåt kul där och efter ett tag kände jag mig som Tom Hanks i The Terminal.

Fast jag behövde inte stanna i flera år, tack och lov.

Och där hemma är det lite annorlunda.
Badrummet är nästan tomt. Varken M eller jag har särskilt mycket skönhetsprodukter (inte för att vi redan är så himla snygga, utan mer för att det redan är för sent) så i hyllorna finns mest Konsumtvål och billigt shampoo.

Kylskåpet är också öde. Snälla L har skött mathållningen de senaste åren men nu är godsakerna borta och ersatta av mjölk, fil och falukorv. Faktum är att vi inte använt spisen sedan hon åkte. Nej, nu ljög jag. Jag kokade tre ägg i förrgår.
Vi har lyckats bjuda bort oss på middag varenda kväll den senaste veckan men jag är rädd att jag måste laga något i kväll. Kanske vita bönor och korv.

I London, däremot, verkar det vara toppen. Det blandas drinkar och äts på restaurang mest hela tiden. I Hyde park står träden i blom och det är 15 grader varmt.
En av påskdagarna mötte Snälla L ett gäng som var ute på Golgatavandring. "Jesus" släpade på sitt kors, men det hade hjul! Men alltså! Ska man göra't ska det väl göras ordentligt. Inget fusk!


Och vad händer på jobbet så fort man har några lediga dagar? Jo, vår okände vän goes bananas.

Go west!

Jokkmokks marknad i går. Perfekt marknadsväder - 18 grader kallt. Folk i massor, Jokkmokk syns nästan inte under alla människor. Och den här gången genomfördes resan helt utan skandaler.

Mullrammel spelade på Ájtte. Dock utbröt hungerkravaller halvvägs in i spelningen så vi var tvungna att rusa till Suovaskungen.

Luddar is the shit! Jag frös längst ut på ena stortån en stund, annars var jag varm och go om tassarna hela tiden.

Vi gick ner på Talvatissjöns is för att spana in renrejset. Fusklappen L väntar på första heatet.

Här kommer de! Jädras, vad renar kan springa fort! Oftast ser man ju dem jogga i maklig takt fram och tillbaka framför bilen.