London III

Wimbledon är trevligt och lugnt. Här kan man gå hem mitt i natten utan att riskera en kniv i ryggen och det känns ju skönt att veta för en mamma.

Här bor vi. 30 Arthur road. Första till vänster efter svarta hålet, det vill säga grannhusets infart som ser riktigt spooky ut när det är mörkt.

På den här soffan dricker jag mitt morgonkaffe och tar en rök. Men vad är det längst till vänster i bilden?

Det är min själ en gnom! Han skrämmer mig lite.

De simpla hyresgästerna går in genom bakdörren som bara går att öppna till hälften eftersom husägarna stoppat in två gigantiska skåp i den redan smala hallen. Man får hasa förbi dem på snedden. Ovanpå förvarar alla sina resväskor med risk för ett obehagligt skred.

L sover i den röda sängen, jag i den blå. På taknocken utanför bor en ovanligt maffig duva som kuttrar och hoar hela tiden.

Häromdagen beklagade jag mig över att köket där hemma är som ett dockskåpskök. Jag tar tillbaka. Det här är som ett dockskåpskök. I dag var vi fyra därinne samtidigt. Det var som att spela 15-spelet när vi skulle röra oss. Köket slutar alltså till vänster om tvättmaskinen.

Badrummet är okej. Det har fönster och är lika stort som köket. Den rosa heltäckningsmattan är väl inte den optimala lösningen men ändå rätt skön att gå på när man har ont i trampdynorna. Men jag begriper mig inte riktigt på varmvattenberedaren, det är en konst att hålla rätt temperatur medan man duschar. Länge leve fjärrvärmen!