London X

2008 klättrade L och jag de 257 trappstegen till Whispering gallery i St Paul's cathedral. Vi satt tryckta mot väggen och spanade efter utgången. Den enda vägen ut tycktes leda uppåt och vi var svettiga en stund. Till slut hittade vi trappan ner och svor dyrt och heligt att det räckte med att ha sett Whispering gallery en gång på nära håll.

Så ser det ut. Vackert. Och viskar man mot väggen färdas ljudet längs väggen och hörs perfekt 32 meter bort på andra sidan.

I dag stod vi på katedralens golv igen och kikade uppåt. Tänk om vi ändå ..?

Har vi nu betalat £12.50 ska vi ha valuta för pengarna.

Så uppåt bar det. Och mot väggen trycktes det.
Men nu var det så att L en tid närt en dröm om att klättra ännu högre, de 119 stegen till Stone gallery som ligger runt kupolen på utsidan.
Vi bestämde oss för att det var en otroligt dumdristig och galen idé och att bara galningar ger sig till att fortsätta uppåt. Så aldrig i livet att vi skulle dit upp. Och så bar det iväg. Uppåt.

Framme. Det är VÄLDIGT högt upp och då får man se lite skrajsen ut.

Sen kan man ju bita ihop och försöka se oberörd ut också.

Utsikten från Stone gallery är storslagen och balustraden så hög och tät att man (nästan) inte får den där hemska känslan att man ska kasta sig ut.

Millennium bridge går över floden.

Stone gallery ligger 53 meter över marken och det kan ju räcka för vilken klok människa som helst. Men det finns faktiskt ett galleri till, Golden gallery, som ligger ytterligare 152 trappsteg upp, på en höjd av 85 meter över marken. Och 12.50 är ju 12.50.

Utan tvekan är man inte riktigt klok.

Ganska snart började vi känna en viss tvekan över företaget. Trappan är en smal spiraltrappa med gallersteg. Och det är jävligt långt ner. Men det går inte att vända. Huga! Det var bara att bita ihop och klättra på. Och så kom vi ut på en smal, smal avsats med ett löjligt lågt staket. Hade det bara gått hade jag pressat mig in genom väggen.

L klämde in sig i en nisch. Att det inte blev rörelseoskärpa på bilden 

kan jag inte fatta för jag darrade som gelé.

Den man som har den otacksamma uppgiften att hålla koll på dårarna på balkongen såg att jag var skräckslagen och visade mig utgången. Tack, tack, tack! Men L stannade kvar och gick runt och fotade.

City och Themsen. London eye i bakgrunden.

City. Det kryllar av kostymer och knytblusar där nere.

The Gherkin kallas ett av husen. Gissa vilket.

Towern längst till vänster och Tower bridge.

Ner för alla trapporna gick det fort. Eller så fort man nu kan gå när benen darrar. Det tog flera timmar innan jag var som folk igen. Men vi gjorde det! Vi gick alla de 528 trappstegen och ut på den där lilla, lilla hyllan som man knappt ser nerifrån marken.

Champ!