Bortom allfarvägen

Iggesund. En ganska illaluktande plats som i alla fall enligt min far befunnit sig i konstant förfall sedan bolaget slutade ha hand om vägunderhåll, skittunnetömningen samt medborgarna från vaggan till graven.
Men ändå.
Jag har varit där rätt mycket genom åren.
Som en gul blixt for vi genom landet, en vända på våren och en på sommaren. Aldrig att vi stannade nån annanstans. Skellefteå, Umeå, Övik, Härnösand, Sundsvall och allt däremellan har i mitt minne rörelseoskärpa. När vi skulle fika stannade vi fem minuter på en p-ficka, öppnade skuffen och hällde i oss kaffe och choklad och moffade varsin svettig ostmacka och sen iväg igen. Våra hundar fick göra sina behov i dikena och själva fick vi hålla oss hela resan.
Väl i Iggesund följde vistelsen ett givet mönster i vilket besöken på körrgårn var viktigast. Och så skulle det alltid serveras ättikströmming, annars blev det fel enligt farsan. Vi besökte släktingar, både levande och döda (se körrgårdsbesöken), klättrade upp på slaggberget, åkte till Skärnäspiren och tittade på båtar som hämtade papper och sågat virke, for till farmors stuga på Furskär (uttalas Fuchär) och till moster Daddas dito i Ölsund. Och sen åkte vi hem. Lika fort.
Med åren ändrades förutsättningarna. Stugorna är sålda, Skärnäspiren avstängd för allmänheten, pappa, farmor och Dadda är döda och jag har inte varit i Iggesund sedan 2008. Med jämna mellanrum har dock M och Webbmoster passerat på väg nån annanstans och vänligt mms:at bilder:

 Fyrklövern. Restaurang vid järnvägsstationen. Där har vi ätit köttbullar en gång.

Körrgårn. Viktig.

Slaggberget. Det är vad det låter som. I slutet av andra världskriget ville Hitler köpa det för att utvinna de järnrester som finns. Det fick han inte.

Preemmacken. Här bredvid låg Bompens korvmoj, saligen insomnad.

Infarten.

Alla bilderna ovan är tagna från E4, Iggesunds länk till omvärlden. Men nu. Nu har den dragits utanför samhället och Trafikverket är omåttligt nöjt. Och jag, jag kommer nog aldrig mer att komma till Iggesund.

Hur LRF-Media fick mig att känna mig uråldrig

Först upptäckte jag Vi Biografi och läste ett nummer med stor förtjusning.
Sen la de ner den.
Då hittade jag Biografi. Mycket bra. Läste ett nummer och bestämde mig för att prenumerera.
I dag fick jag följande brev:

Bästa prenumerant!

Magasinet Biografi har upphört med sin utgivning och vi kan därför inte fullfölja din prenumeration. Vi beklagar detta och du som har betalat din prenumeration kommer i stället att få tidningen Minnenas Journal. Minnenas Journal är Sverige första tidning om svensk vardagshistoria. Här står människorna, familjen, kärleken, hemmet, arbetet, fritiden och populärkulturen i centrum. Spännande porträtt och gripande livsöden i varje nummer. Vi hoppas att du gillar tidningen!

Jahaja. Nu är jag ambivalent. Jag är nostalgisk nåt så in i bomben och det är ju mest nostalgi, familj, hem, jobb och fritid jag skriver om här men jag vet inte om Minnenas Journal är något för mig.

I samarbete med Land. Mja.
Och så ser den ut som Hemmets Journal. Nje ...
Ur innehållet i numret jag fick: "Lubbe Nordström avslöjade Lortsverige", "Meg Westergren var kändis redan i mammas mage", "Jag glömmer aldrig kortet från farbror Sven", "78:or får Evert på högvarv".
Vad tror ni? Ska jag ge den en chans?

Sign. 45 going on 76 ...

Lek

Förr i världen, när jag var liten, så lekte man postkontor med blanketter och stämplar och grejer.
Hade man riktigt tur hade man fått tag på en sån där fingerfuktare (sån tur hade aldrig jag) eller en penna i en kedja (näpp, ingen sån heller) för att göra det hela mer realistiskt.

Men hur gör dagens barn? Det måste vara en jäkla apparat att dra fram dvd-filmer, bensinpump, grillbord, tipskuponger, tidningsställ och smågodis varje gång de ska till.

Återseendets glädje

Favorit från 1973. Fröken Ensam Hemma åker gungstol.



Men nog går det lite sakta? Fast allt hade ju en annan takt då för nästan 40 år sedan.

Same same but different

1968 sjöng Siw Malmqvist Ingenting går upp mot gamla Skåne.
Jag var två år och hade aldrig hört talas om Skåne, så jag trodde benhårt att hon sjöng "ingenting går upp mot gamla skålen". Inget konstigt alls för en tvååring.

Resumé

Tömmer mobilen på bilder och hittar följande:

 

Renmousse à la Opel.

Vi tog ett sista farväl av 80-talet. Kassettdäcket innehållande ett Eurythmicsband lämnades på återvinningen.

Här ligger en karl begraven.

K har besegrat snabeldraken.

 K på ispromenad. Men när hon kom till korvgrillningen ville hon inte gå längre.

Min nästa bil håller på att tina fram.

Kolla, kolla, kolla!

Jag blir helt blötögd!
En väl använd halvtimme, inte bara för tidningsdinosaurier.

Kalle väcker minnen

Jag har nyss läst Kalle Linds böcker Människor det varit synd om och Människor som gått till överdrift. Väldigt roliga. I den sistnämnda heter ett kapitel Frikyrkliga artister med underrubriken Kristna människor med underliga förnamn och gitarr.
Några av artisterna som förekommer är Mia-Marianne och Per-Filip, Jard Samuelsson, BirGitta och Swante samt Ny-David.
En som inte nämns, kanske beroende på att hon har ett helt vanligt namn, är Margit Borggård Borgström. Henne hade jag inte tänkt på sedan mitten av 70-talet men nu dök hon upp i skallen.
För den som inte minns var hon med i det käcka programmet Hela kyrkan sjunger.
Kvinnan var så där blank och manisk som bara frireligiösa kan bli och viftade nästan armarna ur led när hon dirigerade sin lika blanka och maniska kör.
Farmor kallade henne, helt förtjänt, Grisöga. Kolla:

Den här bilden är ganska ny och Margit ser rätt piffig ut, men när det begav sig hade hon pingskyrkeknut och såg 20 år äldre ut än nu. Fascinerande.

Det gavs till och med ut en skiva med musik från "tv-succén".

Men varför såg du det där eländiga programmet? undrar ni nu. Tja,detta var på 70-talet när det faktiskt inte fanns så mycket att titta på  och så låg det säkert före Rapport eller Baretta. En oväntad bieffekt: jag kan texten till ett helt gäng jesuslåtar. Man kan aldrig veta när man får nytta av dem.

Förr i världen

Kolla vad jag hittade när jag städade skåp!

Larsson, jag och Igga, 31 augusti 1989. Det var en fredag, M fyllde 30 och vi skulle gå på Statt efter jobbet. Dimman radade upp oss mot den kära gamla eftertextbänken och förevigade oss.
Ja, det var tider, det. Så fina vi var! Och så 80-taliga...

Lena

Jag har skrivit om pappersdockor tidigare, och det har grannen tvärs över gården också gjort. Bloggledes kom vi då in på Lena, pappersdockan som modern fick ungefär 1944. I många herrans år har hon bott i ett skåp men ibland får hon komma fram och visa upp sig. I går till exempel.

Lena är som ni ser ganska stor och kan stå själv. Med åren har hon tyvärr fått lite gamnacke, men med hjälp av tejp och klister kan hon hålla upp huvudet någorlunda. Är hon inte fantastiskt söt?

Hatt och kappa.

Nattlinne, tofflor och docka. Tyvärr har "hakarna" fallit av från de flesta av hennes utstyrslar så dem kan hon inte ha på sig.

Lena hade en bror också, Lars. Men eftersom modern var en väluppfostrad liten flicka ville hon inte tjata sig till honom också. Lite synd.

Samma gummor, ett och ett halvt år senare

Nyårsafton 1970. Trots guldhatt med rött svandun och serpentiner i massor var Åsa fortfarande lite butter.
Men hon blev skojigare med tiden, vill jag lova! Återkommer i ärendet när jag grävt fram fler bilder.
Förresten: Golvlampan som tycks sticka upp ur mitt huvud hänger fortfarande med. Nu tjänstgör den som läslampa i mitt vardagsrum.
Sovrummet som man ser in i hade vi annekterat från grannlägenheten. Föräldrarna sade helt sonika till värden att vi behövde ett rum till och hips vips stängdes en dörr och en annan uppstod.

Två små gummor

Åsa (till höger) och jag pingsten 1969. Söta. Åsa var lite trumpen, minsann, och jag gjorde mitt bästa för att piffa upp tillställningen. Jag hade till och med lånat ut en handväska till henne.

Fast i dået

Eftersom min familj är helt fantastiskt bofast har snälla L gått i samma låg-, mellan- och högstadieskolor som sina föräldrar. När jag understundom besökte högstadieskolan för utvecklingssamtal, föreställningar och föräldramöten hände samma sak varje gång. Så fort jag steg innanför dörrarna regredierade jag. Plötsligt var jag 14 år och ville spotta snus från övervåningen, röka på bron och tävla i långsprättning av fimpar samt hänga i uppehållsrummet.
Tror ni L hade tyckt att det var skämmigt om jag fallit för frestelsen?

Klädmissar

Apropå ... ingenting egentligen så kom jag att tänka på att mammakläder blivit snyggare på senare år. När jag väntade barn för 20 år sedan (!) förväntades blivande mammor helt plötsligt börja tycka om hängselbyxor och tröjor med runda kragar och rosetter. Allt i bleka pastellfärger. Som om man inte redan var blek, svullen och otymplig skulle man sätta på sig kläder som inte ens Krusty the clown skulle visa sig i.
Jag hade en blekgul stass som jag kanske hade på mig två gånger. Jag såg inte klok ut!
Sedan lyckades jag få tag på ett par hyfsade vita trikåbrallor som jag nästan nötte ut och till dem hade jag jeansskjortor.
Som tur var hade jag gått ner tio av tolv kilon redan när jag åkte hem från BB (på den tiden fick man ligga en hel vecka) så jag kunde ha mina vanliga jeans med en gummisnodd mellan knappen och knapphålet.
Men med den blekgula skapelsen i minnet är det inte konstigt att jag bara skaffade ett barn.

Nyårsfirande på glid

Jag gjorde det! Hannanasen, Kanina och jag inledde nyårsfirandet med att åka skridskor.

På väg mot rinken.

Länge sedan man hade skrillorna på sig. Jag hade glömt hur himla ont det gör i fingrarna att remma.

Mors gamla från styvt 1970. Funkar fint.

Skridskoprinsessor.

Märkligt nog var jag sämre på att åka än jag hade för mig...

Jag ramlade inte! Men fick kramp i fötterna och var tvungen att vila.

Sen hem och börja med supén. Rensteken hade legat på upptining ett dygn, ändå var den -1 grad i mitten när jag stack in termometern. Kändes faktiskt lite som i CSI. Ni vet, levertemperaturen avgör hur länge liket varit lik.

Icke desto mindre: efter tre timmar i grytan var den 75 grader och klar. Men varför fotade jag den inte? Jisses, det var ju ett ögonblick minst lika historiskt som skridskofärden. Min första stek...

Ja, så åt vi då rökt lax och räkröra på finncrisp, självaste steken med pressad potatis, sås och sallad samt som avslutning glass med sös och krymmel.

Och drack vin, vilket väl inte var så himla kul på nyårsdagen när det var dags att gå och jobba.

Rester.

Märkligast av allt: när M skulle göra en drink kunde vi inte komma ihåg var vi förvarade spriten. Det dricks väldigt sällan här på tredje våningen.

På is

Isbanan tvärs över gatan är plogad och spolad.
Jag har bestämt mig för att inom kort åka skridskor. Det betyder att det med början ... NU! ... kommer att falla två meter snö och sen kommer traktorn att få punka och dess förare benbrott.
Ambitionen kvarstår dock, denna vinter ska det ske.
Jag har älskat konståkning sedan jag första gången såg dessa två:



Var de inte fantastiska?



De här var inte heller dåliga.

Luss, luss

Inte ett enda levande luciatåg har jag sett i år. Inte på tv heller. Det är då för eländigt.
Inte har jag varit lucia själv så ofta heller, man blir inte det om man har ganska kort mörkt hår.
Men när min klass lussade hemma hos oss alla när vi var tio-elva år kom vi på det mest rättvisa lussandet: Var och en fick vara lucia hemma hos sig själv. Demokratiskt och mycket 70-taligt. (Var killarna lucia? Minns inte, men knappast.)

Kalenderbitare

I morgon börjar tv:s julkalender om nu någon missat det. Jag har ytterst luddiga minnen av de senaste årens kalendrar. Och med de senaste menar jag drygt 35 år. Jag kommer ihåg Mysteriet på Greveholm för att snälla L tyckte att den var bra och så minns jag råttan Lucky Closette i Dieselråttor och sjömansmöss för att hon hade så coolt namn.

Däremot minns jag som vore det igår fyra kalendrar från sent 60-tal och tidigt 70-tal, nämligen Herkules Jonssons storverk (1969), Regnbågslandet (1970), Broster broster (1971) och Barnen i höjden (1972).

James Dickson som spelade Herkules var min idol då när jag var tre år. Han hade ett helt fantastiskt överbett som jag kunde härma till omgivningens förtjusning.

Gullig!

Färgglada Regnbågslandet var rena rama lsd-trippen och valdes till julkalender just för att vi precis fått färg-tv i Sverige. Nanna, Klown och Simon hette huvudpersonerna. Dah! sade Klown ofta. Det kan rent av vara det enda han sade.

Spejsat. Det är Klown som står där.

Broster broster, om den julgransodlande familjen Wikmansson som väntar barn på själva julafton, fick otroligt mycket skäll för att vara vänstervriden. Jag gillade den skarpt! Den misslyckade idrottaren Åskan Åberg rusade omkring gestaltad av Magnus Härenstam.

Carl-Gustaf Lindstedt och Claire Wikholm som Wikmanssons.

Jag minns inte så mycket av handlingen i Barnen i höjden, däremot själva kalendern. Den var i form av ett höghus där två sidor var blå och hörde till radiokalendern och två sidor var gula och hörde till tv-kalendern. Väldigt
70-talig var den i alla fall med sin miljonprogramsutformning.

Här syns bara några av våningarna tråkigt nog.

Annapanna inredningsbloggar

Det famösa bordet har fått komma upp. Det har blivit lite kantstött under exilen i källaren. Vi kan säga att det är shabby chic. Och jag har till och med dristat mig till att stoppa in lite spirituosa!

Det kultiga askfatet får förstås stå på bordet.

Cuba Cola. Jag säger bara det.

Men varifrån kommer askfatet? Ja, närmast från mormor och morfar men var hittade de det? Är det helt fräckt stulet från ett fik? Är det reklam som bryggarbilens förare delade ut till stamkunder? Ingen aning. Men jag vet i alla fall att jag är så gammal att i min barndom kom faktiskt lastbilen från Nyckelbryggerier hem till en, ungefär som glassbilen. Fast man beställde i förväg. Förutom läsk och pilsner (jepp, pilsner) kunde man köpa svagdricka i stora bruna flaskor i träställning. Ack, ja.