Bortom allfarvägen

Iggesund. En ganska illaluktande plats som i alla fall enligt min far befunnit sig i konstant förfall sedan bolaget slutade ha hand om vägunderhåll, skittunnetömningen samt medborgarna från vaggan till graven.
Men ändå.
Jag har varit där rätt mycket genom åren.
Som en gul blixt for vi genom landet, en vända på våren och en på sommaren. Aldrig att vi stannade nån annanstans. Skellefteå, Umeå, Övik, Härnösand, Sundsvall och allt däremellan har i mitt minne rörelseoskärpa. När vi skulle fika stannade vi fem minuter på en p-ficka, öppnade skuffen och hällde i oss kaffe och choklad och moffade varsin svettig ostmacka och sen iväg igen. Våra hundar fick göra sina behov i dikena och själva fick vi hålla oss hela resan.
Väl i Iggesund följde vistelsen ett givet mönster i vilket besöken på körrgårn var viktigast. Och så skulle det alltid serveras ättikströmming, annars blev det fel enligt farsan. Vi besökte släktingar, både levande och döda (se körrgårdsbesöken), klättrade upp på slaggberget, åkte till Skärnäspiren och tittade på båtar som hämtade papper och sågat virke, for till farmors stuga på Furskär (uttalas Fuchär) och till moster Daddas dito i Ölsund. Och sen åkte vi hem. Lika fort.
Med åren ändrades förutsättningarna. Stugorna är sålda, Skärnäspiren avstängd för allmänheten, pappa, farmor och Dadda är döda och jag har inte varit i Iggesund sedan 2008. Med jämna mellanrum har dock M och Webbmoster passerat på väg nån annanstans och vänligt mms:at bilder:

 Fyrklövern. Restaurang vid järnvägsstationen. Där har vi ätit köttbullar en gång.

Körrgårn. Viktig.

Slaggberget. Det är vad det låter som. I slutet av andra världskriget ville Hitler köpa det för att utvinna de järnrester som finns. Det fick han inte.

Preemmacken. Här bredvid låg Bompens korvmoj, saligen insomnad.

Infarten.

Alla bilderna ovan är tagna från E4, Iggesunds länk till omvärlden. Men nu. Nu har den dragits utanför samhället och Trafikverket är omåttligt nöjt. Och jag, jag kommer nog aldrig mer att komma till Iggesund.