Min kärlek till tuben sattes på prov ganska omgående. Dörren till vagnen bet tag om mig och vänstra armen och handbagaget blev kvar på utsidan och det hade ju varit himla dumt att lämna väskan med dator, pass och pengar kvar på perrongen. För att inte tala om armen.
Nå, tack vare att en äkta gentleman som inte bara var artig utan dessutom stark fick loss mig så befinner jag mig nu i ett stycken på toppen av Wimbledon hill.
Vägen från stationen går bland annat förbi en skola där det varje skoldag vid tretiden som av en händelse står en glassbil. Tänka sig.
Snälla L fick dra resväskan. 19,7 kilo och märkt med "heavy". Själv kånkade jag till min stora lycka på handbagaget. Och inte köpte vi glass.
Man ska inte ligga på latsidan bara för att man har semester. In med bagaget och sen promenad till Wimbledon common.
Värsta skogen så där mitt i stan!
Längs den här vägen fanns det gott om hästbajs.
... och här badade två hundar strax innan bilden togs.
På kvällen tog vi tuben till Hyde park corner och vandrade genom parken, längs Oxford street och Regent street till Piccadilly cirkus där vi mötte segerrusiga spanjorer. Då åkte vi hem.
I dag har jag studerat Wimbledon på egen hand, ety snälla L hade ärende till Tooting. Känner ni att ni vill ha halalslaktat kött är Tooting the place to be.
Själv åt jag världens minsta sushi under bar himmel.
Fem små bitar och soya i en fiskformad flaska.
Eftermiddagen tillbringades bland annat i Postman's park.
Nu snor jag text från DN: "På 1800-talet var Londons kyrkogårdar överfulla. De växte på höjden, de döda låg på varandra och koleraepidemier hotade. Resolut omvandlades en del av begravningsplatserna till parker och gravstenarna ställdes upp efter kanterna. Postman’s park öppnades 1880 intill St Botolp’s Aldersgate kyrka och är byggd på flera sammanslagna begravningsplatser. I parken ligger konstnären George Friedrich Watts minnespark över människor som heroiskt offrat sina liv för andra. På kakelplattor berättas kortfattat om deras offer. "
Parken, som ligger nära St Pauls cathedral är verkligen ett smultronställe. Och när vi läste på kakelplattorna fick vi klumpar i halsen.
*Gulp*
Gravstenarna har fått maka åt sig.
När vi nu ändå var åt det hållet pep vi iväg till Camden. Kaffe, en aning shopping och allmänt välbefinnande.
Slussen. Inga pråmar just när vi var där.
Efter den trippen var fötterna trötta och det kurrade i magarna så vi åkte hem och lagade mat. Krämig pasta med broccoli, tomater och kalkon. Och till efterrätt givetvis jordgubbar. Är man i Wimbledon under tennisturneringen måste man följa traditionerna.
Blott England engelska jordgubbar har. Och med tjock grädde och jättemycket socker.
Ur innehållet i morgon: inredningsbloggning från Arthur road och mycket annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar