Längst vinner

Sju grabbar, sådär 22 år, vid bicepsmogrucken på gymet. De kör tre set var och medan en lyfter står de andra sex och tittar. Om ett set tar en minut så tar det alltså omkring 20 minuter innan alla gjort sitt. Sedan drar de vidare till nästa maskin. Säg att de gör sju övningar, då tar det nästan två och en halv timme. Så himla ineffektivt. Varför stannade de inte i omklädningsrummet och mätte snopparna direkt, för det måste ju vara det det handlar om?

Svartvitt

De senaste veckorna har M ägnat åt att förflytta kubikmeter efter kubikmeter snö från bebodda delar av staden till den gigantiska snötippen på Porsön. Vitt, vitt, vitt så långt hans öga nått.
Denna natt tillbringar han med att lossa en kolbåt. (Visst låter det som Docklands 1860?)
Kol är verkligen kolsvart. Och kolupplag är som svarta hål har det visat sig, strålkastarnas ljus bara försvinner.
Chaufförerna backar upp lastbilarna mot upplaget och stjälper lasset rakt ner. Det är så mörkt att de knappt ser kanterna.
- När backljuset inte lyser upp marken längre ska ni stanna, lyder ordern.
Jamen det låter ju säkert och bra!

I stället för mello

Vi valde Wii framför melodifestivalen och OS i går kväll. Hannanasen och Snälla L gav allt när de boxades.

Fucking februari

Vinter. Är ni för eller emot?

Jag är för, vilket man nästan måste vara för att bo här. Men, faktiskt, jag börjar ledsna på att se ut så här varenda dag.

Det fanns rester kvar

Under nattens promenad hittades de sista (?) resterna av lussebullen.

Nos söker bulle

En hund som snart fyller elva år har rätt att ha lite krämpor. Lite halt på ett framben, en aning artros i höften, skumögd och lite dålig, eller åtminstone selektiv, hörsel.
Men ett organ har undgått tidens tand och det är nosen.
Vid lucia hittade lilla K en djupfryst lussebulle på baksidan. Jag lyckades peta ut större delen ur munnen och kastade ut den i snön.
Sedan dess har det som bekant snöat en del och varit ordentligt kallt men med jämna mellanrum har hon plöjt snön i närheten av bullfyndet.
Och så häromkvällen gjorde hon en störtdykning i snödrivan. Hela hunden försvann och kom triumferande upp med resterna av bullen. Två månaders spaning hade gett resultat!

Stornosen.

Härmapa

Designer Alexander McQueen är död.
"Alexander McQueen kommer att gå till historien som en av modets rebeller, som alltid tänjde på gränser, om det så gällde att sudda ut gränserna mellan människa/djur/maskin, eller själva skapandets processer", skriver Malin Crona på dn.se.

Förra året skapade han de här skorna, som bland annat setts på Lady Gaga.

Flott.

Men nu ska jag svärta den hyllade designerns minne.

Han är bara en simpel plagiatör.

Likadana skor bars nämligen av The Tubes sångare Fee Waybill anno 1978. Och då var McQueen nio år och sprang omkring i kortbyxor och skolslips.

Jag, däremot, var tolv år och läste Poster. Och jag har aldrig glömt bilden på Fee och hans dojor.

Dom där fjuttarna över bokstäver

Till slut kunde jag inte hålla mig längre och köpte en Iphone. Jag är löjligt förtjust i elektroniska saker med finesser och har haft rätt många mobiler genom åren. Ingen har hittills varit den rätta - men nu!
De första dagarna ägnade vi åt att försiktigt lära känna varandra men efter en vecka förstod jag att det var äkta kärlek och beviset var när jag skulle skriva en handelslapp och phonen, helt utan att jag behövde hjälpa den på traven, skrev "crème fraîche".

Kan ni fatta? Den visste att det skulle vara grav accent och cirkumflex! Jag är kär...

Duvornas hemlighet avslöjad

Det finns sånt som man funderar på utan att få några egentliga svar. Som strängteorin. Hur dinosaurierna lät. Och framför allt: var är duvornas ungar? De syns ju aldrig.
Men tack vare en fågeldoktorand som ringde in till P3:s Christer så har vi äntligen fått svaret!
Stadsduvorna härstammar från klippduvorna och i brist på klippskrevor så bygger de sina bon på oåtkomliga ställen på tak. Där föds ungarna, och där stannar de i en månad. Efter en månad är de lika stora som sina föräldrar och börjar hänga med ner på gatorna. Det enda som skiljer ungar och vuxna är utseendet på den där hjärtformade grunkan på näbben.

Genreduva.

Go west!

Jokkmokks marknad i går. Perfekt marknadsväder - 18 grader kallt. Folk i massor, Jokkmokk syns nästan inte under alla människor. Och den här gången genomfördes resan helt utan skandaler.

Mullrammel spelade på Ájtte. Dock utbröt hungerkravaller halvvägs in i spelningen så vi var tvungna att rusa till Suovaskungen.

Luddar is the shit! Jag frös längst ut på ena stortån en stund, annars var jag varm och go om tassarna hela tiden.

Vi gick ner på Talvatissjöns is för att spana in renrejset. Fusklappen L väntar på första heatet.

Här kommer de! Jädras, vad renar kan springa fort! Oftast ser man ju dem jogga i maklig takt fram och tillbaka framför bilen.

Samma gummor, ett och ett halvt år senare

Nyårsafton 1970. Trots guldhatt med rött svandun och serpentiner i massor var Åsa fortfarande lite butter.
Men hon blev skojigare med tiden, vill jag lova! Återkommer i ärendet när jag grävt fram fler bilder.
Förresten: Golvlampan som tycks sticka upp ur mitt huvud hänger fortfarande med. Nu tjänstgör den som läslampa i mitt vardagsrum.
Sovrummet som man ser in i hade vi annekterat från grannlägenheten. Föräldrarna sade helt sonika till värden att vi behövde ett rum till och hips vips stängdes en dörr och en annan uppstod.

Två små gummor

Åsa (till höger) och jag pingsten 1969. Söta. Åsa var lite trumpen, minsann, och jag gjorde mitt bästa för att piffa upp tillställningen. Jag hade till och med lånat ut en handväska till henne.