Nyårsfirande på glid

Jag gjorde det! Hannanasen, Kanina och jag inledde nyårsfirandet med att åka skridskor.

På väg mot rinken.

Länge sedan man hade skrillorna på sig. Jag hade glömt hur himla ont det gör i fingrarna att remma.

Mors gamla från styvt 1970. Funkar fint.

Skridskoprinsessor.

Märkligt nog var jag sämre på att åka än jag hade för mig...

Jag ramlade inte! Men fick kramp i fötterna och var tvungen att vila.

Sen hem och börja med supén. Rensteken hade legat på upptining ett dygn, ändå var den -1 grad i mitten när jag stack in termometern. Kändes faktiskt lite som i CSI. Ni vet, levertemperaturen avgör hur länge liket varit lik.

Icke desto mindre: efter tre timmar i grytan var den 75 grader och klar. Men varför fotade jag den inte? Jisses, det var ju ett ögonblick minst lika historiskt som skridskofärden. Min första stek...

Ja, så åt vi då rökt lax och räkröra på finncrisp, självaste steken med pressad potatis, sås och sallad samt som avslutning glass med sös och krymmel.

Och drack vin, vilket väl inte var så himla kul på nyårsdagen när det var dags att gå och jobba.

Rester.

Märkligast av allt: när M skulle göra en drink kunde vi inte komma ihåg var vi förvarade spriten. Det dricks väldigt sällan här på tredje våningen.

Tjo!

Så här i den extremt sena timmen kan jag bara säga ett ord: Resorb.
Utförligare rapport kommer senare. Med bilder.

Menvaf..!

Pomandern har fått midja! Den hånar mig!

Önskan uppfylld

I november önskade jag snö. Det har jag fått!

Vaktisbilen har istappar i skägget.

Askkoppsigelkott.

Inspirerad

Julaftonsblaskan skickad och klar,
en timme till sitter jag kvar.
Vad gör man då i den sena timmen?
Jo, man knåpar med julklappsrimmen!

Julhunden måste piffas upp

Den nybadade och violdoftande lilla K har trots strängt förbud varit i husses garage. Snälla L:s uppdrag: tvätta svansen och parfymera henne.

På is

Isbanan tvärs över gatan är plogad och spolad.
Jag har bestämt mig för att inom kort åka skridskor. Det betyder att det med början ... NU! ... kommer att falla två meter snö och sen kommer traktorn att få punka och dess förare benbrott.
Ambitionen kvarstår dock, denna vinter ska det ske.
Jag har älskat konståkning sedan jag första gången såg dessa två:



Var de inte fantastiska?



De här var inte heller dåliga.

Hur svårt kan det vara?!

Jag har slagit in klapparna. Jag har också slagits med klapparna.
Jag är fan sämst i världen på att göra paket. Varje jul köper jag vackert papper, snygga adresser och fina snören i tron att ett mirakel skett under året som gått, att jag plötsligt ska ha blivit en paketfantom.
Men nej. Sällan har så fula paket skådats.
Nästa år får alla sina klappar i påsar, I'm telling you!

Luss, luss

Inte ett enda levande luciatåg har jag sett i år. Inte på tv heller. Det är då för eländigt.
Inte har jag varit lucia själv så ofta heller, man blir inte det om man har ganska kort mörkt hår.
Men när min klass lussade hemma hos oss alla när vi var tio-elva år kom vi på det mest rättvisa lussandet: Var och en fick vara lucia hemma hos sig själv. Demokratiskt och mycket 70-taligt. (Var killarna lucia? Minns inte, men knappast.)

Besprutad

Fått vaccin mot svinis, även om jag kanske haft den.
Jag kan fortfarande gå framlänges, har inte blivit autistisk och ej heller trillat av pinnen.
Däremot har jag lite ont i armen. Det går över.

Som man klär sig får man äta

Dagens outfit: rymlig tunika och karuschatajts.
Dagens meny: julbord.

Svindlande höjder

Dagens tema har varit höjdskräck. Fröken Kicki har haft en obehaglig upplevelse i de trånga trapporna i Peterskyrkans kupol och fick blek om kinderna pusta ut liggande på en bänk när hon väl kom ner.

Snälla L och jag upplevede något liknande i St Pauls i London. När vi traskat upp för alla dessa vindlande trappor och stod uppe i kupolen, tryckta mot väggen så långt från räcket som möjligt, verkade det som att enda vägen därifrån var upp och ut. På kupolens tak, alltså. Då blev jag lite skrajsebajsen. Den något mindre skräckslagna snälla L fick ge sig ut på spaning efter en annan utgång och hittade den tack och lov. Annars hade jag fått framleva resten av mina dagar som en annan staty där uppe.

Jag är höjdrädd å andras vägnar också. Min balkångest är välkänd och jag försöker undvika att stå på stegar där ute. Men ibland måste ett hål borras eller nånting skruvas fast och då tvingar jag upp M på stegen. Sen står jag bredvid och håller fast i hans byxben. Som om det skulle hjälpa ifall han dråsar över kanten...