På väg

I kväll körde en 94-årig man upp på mitträcket på väg 97, på bekvämt avstånd från sjukhuset. Han klarade sig oskadd och hans 86-åriga fru (syster, granne, älskarinna? Vad vet jag?) klarade sig också ganska bra. Vi kan väl vara överens om att han borde sluta köra bil.
En annan som borde sluta köra bil är en herre jag känner. Inga namn, vi kallar honom hädanefter Svärfar. Grejen med honom är att han aldrig varit bra på att köra, varför det är extra lustigt att båda hans söner blivit yrkeschaufförer och har rattat taxibilar, bussar, tankbilar, lastbilar av olika längd, betongbilar och traktorer från den dag de fick lappen i handen (och innan dess också om sanningen ska fram). Kanske är det deras sätt att behandla barndomstrauman?

Socrates himself was permanently pissed

Det här är Word collapse, lite som Tetris men med ord.
Just det här temat är filosofer.

 



























Då är det hemskt praktiskt att kunna den här utantill:

Ba'sånivet

Finfrämmande

  

Självaste Lotten hälsade på på blaskan i går. Hon var i stan för att föreläsa för en hop läkarsekreterare. Vad hade vi inte gjort för att få vara läkarsekreterare för en dag? Nåja, hon tog sig tid att snippa förbi en stund och gjorde vår annars grå dag betydligt roligare.

Larsson och Lotten var bästisar i unga år och det blev ett mycket kärt återseende.

Tröst

"Åh, vad jag längtar efter lilla K", sa modern i dag. Hon har ju flyttat till stan och träffar inte lilla luddrumpan lika ofta som förr.
"Men när jag längtar som mest har jag ju mitt kylskåp. Stora K."
Hon har alltså inte börjat tröstäta. Nej, det är så att när hennes kylskåp går igång låter det precis som när lilla K snarkar.

Syns det?

Testar att blogga från mobilen. Inget att bry sig om. Men ni kan ju titta på fikusen och den räliga godisgrodan.

Bortom allfarvägen

Iggesund. En ganska illaluktande plats som i alla fall enligt min far befunnit sig i konstant förfall sedan bolaget slutade ha hand om vägunderhåll, skittunnetömningen samt medborgarna från vaggan till graven.
Men ändå.
Jag har varit där rätt mycket genom åren.
Som en gul blixt for vi genom landet, en vända på våren och en på sommaren. Aldrig att vi stannade nån annanstans. Skellefteå, Umeå, Övik, Härnösand, Sundsvall och allt däremellan har i mitt minne rörelseoskärpa. När vi skulle fika stannade vi fem minuter på en p-ficka, öppnade skuffen och hällde i oss kaffe och choklad och moffade varsin svettig ostmacka och sen iväg igen. Våra hundar fick göra sina behov i dikena och själva fick vi hålla oss hela resan.
Väl i Iggesund följde vistelsen ett givet mönster i vilket besöken på körrgårn var viktigast. Och så skulle det alltid serveras ättikströmming, annars blev det fel enligt farsan. Vi besökte släktingar, både levande och döda (se körrgårdsbesöken), klättrade upp på slaggberget, åkte till Skärnäspiren och tittade på båtar som hämtade papper och sågat virke, for till farmors stuga på Furskär (uttalas Fuchär) och till moster Daddas dito i Ölsund. Och sen åkte vi hem. Lika fort.
Med åren ändrades förutsättningarna. Stugorna är sålda, Skärnäspiren avstängd för allmänheten, pappa, farmor och Dadda är döda och jag har inte varit i Iggesund sedan 2008. Med jämna mellanrum har dock M och Webbmoster passerat på väg nån annanstans och vänligt mms:at bilder:

 Fyrklövern. Restaurang vid järnvägsstationen. Där har vi ätit köttbullar en gång.

Körrgårn. Viktig.

Slaggberget. Det är vad det låter som. I slutet av andra världskriget ville Hitler köpa det för att utvinna de järnrester som finns. Det fick han inte.

Preemmacken. Här bredvid låg Bompens korvmoj, saligen insomnad.

Infarten.

Alla bilderna ovan är tagna från E4, Iggesunds länk till omvärlden. Men nu. Nu har den dragits utanför samhället och Trafikverket är omåttligt nöjt. Och jag, jag kommer nog aldrig mer att komma till Iggesund.

Himmel ...

Jamen lycka till. Det lär säkert hjälpa.

Hur LRF-Media fick mig att känna mig uråldrig

Först upptäckte jag Vi Biografi och läste ett nummer med stor förtjusning.
Sen la de ner den.
Då hittade jag Biografi. Mycket bra. Läste ett nummer och bestämde mig för att prenumerera.
I dag fick jag följande brev:

Bästa prenumerant!

Magasinet Biografi har upphört med sin utgivning och vi kan därför inte fullfölja din prenumeration. Vi beklagar detta och du som har betalat din prenumeration kommer i stället att få tidningen Minnenas Journal. Minnenas Journal är Sverige första tidning om svensk vardagshistoria. Här står människorna, familjen, kärleken, hemmet, arbetet, fritiden och populärkulturen i centrum. Spännande porträtt och gripande livsöden i varje nummer. Vi hoppas att du gillar tidningen!

Jahaja. Nu är jag ambivalent. Jag är nostalgisk nåt så in i bomben och det är ju mest nostalgi, familj, hem, jobb och fritid jag skriver om här men jag vet inte om Minnenas Journal är något för mig.

I samarbete med Land. Mja.
Och så ser den ut som Hemmets Journal. Nje ...
Ur innehållet i numret jag fick: "Lubbe Nordström avslöjade Lortsverige", "Meg Westergren var kändis redan i mammas mage", "Jag glömmer aldrig kortet från farbror Sven", "78:or får Evert på högvarv".
Vad tror ni? Ska jag ge den en chans?

Sign. 45 going on 76 ...

Gjorde't

Punkt 8 i Husmoderns allmänna råd: Sätt knivarna med spetsen neråt i diskstället. Annars får du sår i handen när du gäspar och sträcker på dig.
Jag följde inte rådet. Nu har jag ett nytt hål i handen.

Hoppsan

Vad snopet.

Hurv!

I morgon ska jag tvätta i tvättstugan för första gången sedan i april 2005. Jag gruvar mig. Är så himla rädd för tanterna som härskar där.