M snarkar, det är allom känt. Men nu snarkar han till och med i vaket tillstånd. Eller så här: han påstår att han är vaken och inte snarkar alls, jag påstår att han sover och visst snarkar. Naturligtvis har jag rätt. Det här ledde i alla fall till knuffar, höjda röster och nattvandrande med täcken i släptåg gångna natt.
Jag knuffade och fräste "Sluta snarka!", han svarade "Jag snarkar inte, jag är ju vaken!". Jag stoppade i öronproppar men hörde ändå oljudet. Härsknade till och tog täcke och kudde med mig till soffan och drog igen sovrumsdörren med ett brak. Efter kom M med sitt täcke och sa att han minsann skulle sova i soffan. Tillbaka till bingen och båda somnade snällt inom tio minuter. Men en sak är säker: en av oss har hallucinationer, och det är inte jag.
2 kommentarer:
Tänk att nattvandringarna inte ens tog slut fast de små växt upp till stora självständiga.
Tips från coachen (säger inte vilken): Tryck in ett par fingar i munnen (jo - det ska vara så)på snarkaren, prova dra i tungan eller trumma i gommen... Det ska visst hjälpa, fast hur länge har jag inte kläm på. Däremot berättar en god vän till familjen, vi kan i all enkelhet kalla honom L, ofta om märkliga drömmar som oftast rör sig i huvudnivå; typ äta maskar, skalbaggar som tittar ut lite här och var... Kanske fingerstoppandet manar fram mardrömmar, som skrämmer bort snarket?
Alla sätt är bra! Men riskerar man inte att bli biten? Ska man kanske ha handskar på sig?
Skicka en kommentar