Memory lane

Gick längs Köpmangatan i dag och kom plötsligt ihåg nåt som hände just där en kväll i december 1979. B och jag hade bestämt oss för att tjuvröka och hade inhandlat några lösa Prince för en krona stycket i kiosken på Shopping. Sen hade vi räknat ut att just Köpmangatan, med domkyrkan på ena sidan och tornhuset på andra, var ett säkert ställe. Där skulle vi inte riskera att stöta på någon som kände igen oss. Vi tände var sin cigg och puffade nervöst, men samtidigt kände vi oss otroligt tuffa. Då kommer en bil och vi blev spattiga och trodde oss känna igen Peter G:s mamma bakom ratten. Snabbt som ögat hivade vi cigaretterna upp i plogvallen och fortsatte gå som om ingenting hänt. Bilen passerade, givetvis med en helt okänd kvinna i och där stod vi och kände oss töntiga. Så här i efterhand infinner sig frågan: varför slängde vi ciggarna? Hade det inte räckt att dölja dom i handen? Glöd som virvlar iväg i mörkret drar nog blickarna åt sig betydligt mer. Och om vi var så rädda för upptäckt, varför stod vi inte bakom något hörn, eller i skogen?