Gräl utbröt på c-red i dag.
Ämnet: Jesus.
Jag hade skrivit "En resa till Jesus tid" men Uwi tyckte att det skulle stå "En resa till Jesu tid".
Väl så arkaiskt tycker jag, och dessutom ska inte Jesus särbehandlas. Han ska inte tro att han är nåt.
Men har man inte värre saker att gräla om på jobbet får man vara rätt nöjd.
Och det fick stå Jesu. Jag är inte den som är den.
3 kommentarer:
Det där är svårt.
Skulle det stå Jesuss tid? Eller Jesus' tid? Eller Jesu tid? Eller Jesus tid? Eller kanske rentav "tiden när Jesus levde"?
Och hur skriver man det om man hänvisar till tiden när Markus levde?
Marku tid?
Men det är skönt att ni inte har värre saker att gräla om.
Webmoster
Uwi har forskat och fann detta i SvD:s språkspalt: Högtidlighåller den kristna påsken minnet av Jesu lidande eller av Jesus lidande? Anders Håland i Halmstad undrar hur den traditionella genitivformen Jesu står sig i dag.
I den nya bibelöversättningen är den allenarådande. Där talas t ex om Jesu familj eller Jesu apostlar. I stående uttryck, ofta nära förknippade med den kristna läran, dominerar också Jesu: Jesu sju ord på korset, Jesu lärjungar, Jesu födelse. Likaså är Jesu en vanlig genitivform i religiöst präglade texter. I dagstidningens nekrolog över en präst kan det stå att "hans kristendomstolkning var präglad av Jesu omsorg om de utsatta".
Men i sakprosa som inte är religiöst inriktad bör man behandla Jesus som vilket annat namn som helst som slutar på -s. Man skriver alltså helst "Jesus oklara inställning till kvinnan" eller "man vet inte hur stor Jesus familj var" . När Nationalencyklopedin i artikeln om arameiska skriver att "Jesu modersmål var sannolikt (palestinsk) arameiska" så är det en mindre lyckad användning av den traditionella
genitivformen.
Naturligtvis finns gränsfall. En religionskunskapslärare kan välja att sätta rubriken Jesu under eller Jesus under på en stencil. I det förra fallet behandlas frasen som ett stående uttryck. Formvalet antyder att Jesu under är ett etablerat begrepp och en trosföreställning. I det senare fallet är perspektivet sakligare.
Stilläget kan också avgöra. I texter för barn är det mindre högtidliga Jesus vanligare: "Under sista påskveckan är det meningen att man ska tänka på Jesus lidande" är en typisk formulering i en tidningsartikel för mindre barn.
Variation mellan två genitivformer är inte unik för Jesus. Ortnamn som slutar på vokal får inget genitiv-s i fasta fraser: Uppsala slott och Örebro universitet, men Uppsalas nya landshövding och Örebros äldsta student. (För ett par år sedan förvandlades högskolan i Karlstad till universitet och ville då kalla sig Karlstad universitet. Det låter bra i vardagslag eftersom -d är stumt vid normalt uttal, men fungerar illa i högtidligt tal och i skrift.
Det blev så småningom Karlstads universitet.)
Med Jesus finns även andra formvalsprobelm. Retorikforskaren Barbro Wallgren Hemlin kartlade för några år sedan uttalet av Jesus med akut accent i predikningar. Prästen sade alltså Jesus med samma intonation som i läser eller segel i stället för med grav accent (läsa, spegel). Även i detta fall var formvalet delvis en trosfråga. Den akuta Jesus hördes främst i starkt känslomässiga partier i predikan och nästan bara hos äldre manliga präster, av gammalkyrklig tradition.
Imponerande.
Webmoster
Skicka en kommentar