Tre ynka saker

Mjölk, toapapper och nudlar.
Ska det vara så svårt att komma ihåg? Jag tycker inte det.
Finns det mjölk, toapapper och nudlar här? Nej.
Den riktiga krisen uppstår i morgon bitti. Någon kommer att få på skallen. Tur för honom att han sover sött och inte vet om det än...

Nattreflektioner

1. Där kom jag i min fula, gamla, iskalla Toya på väg hem i förvinternatten. Utanför Oliver's kliver ett gäng ur en vit limousin. Olika falla ödets lotter.
2. Nu ska man visst ha ångest över att man inte har 200 vänner på Fejsan. Allt enligt Aftonbladet. Men jag vägrar både ångest och 200 pers att hålla reda på. Bara jobbigt.
3. Från säker källa vet jag hur flyttpiffning går till. Man bär helt enkelt sitt skrot från rum till rum medan mäklaren fotar. Men hur man gör under visningen är fortfarande oklart. Bär in det hos grannen? Återkommer i ärendet.

Ut ur anonymiteten

Jag har fyllt i hela namnet på Fejsan nu. Och så har jag kastat ett får på högsta chefen. Det kändes skönt.

Hyvens brud riskerar fylla

Förra veckan fick jag en flaska vin av Bla eftersom jag varit snäll och varit hennes handledare. Ett enkelt jobb eftersom hon klarar sig på egen hand.
I går hittade jag en borttappad handväska i vinterträdgården och i dag fick jag ytterligare en vinare av en glad väskägare.
Så antingen blir jag redigt på kanelen eller så går det som med nästan all alkohol i det här huset: den blir kvar så länge att den dunstar.

Sällsynta ord III

Pappersdockor. Eller klippdockor om man så vill. Det är nog inte bara orden som är sällsynta, finns det ens pappersdockor längre? Jag hade i alla fall massor när jag var liten. De var sorterade i två kategorier: hårdpapprade och mjukpapprade. Hårdpapprade var limmade på tunn kartong, mjukpapprade var det inte.

Dockorna föreställde den tidens stjärnor. Särskilt minns jag Ewa Roos, av alla människor. Till henne fanns det bland annat en otroligt tjusig mörklila kappa med tillhörande stövlar. Och kolla vad jag hittade på nätet! Återseendets glädje!

Jag hade Malin Berghagen också. Jag var väl runt tre år, och hon lika gammal. Malin-dockan hade en exakt likadan klänning som jag och jag var mäkta stolt.

Dockorna klippte jag ur mormors Allers och Hemmets veckotidning. Det tog flera veckor att få hela garderoben. Sen fanns det såna man köpte på leksaksaffären men de föreställde inte kändisar och var inte lika roliga.
Nu är alla dockorna sedan länge borta. Synd.

Gör det själv

Nagelklipparen är ett underskattat verktyg för hobbyskomakaren.

Tid

Tiden räcker inte till. Tidskrifterna ligger i olästa högar och ändå har jag just tecknat prenumeration på två till. Böckerna ligger precis överallt och blir hela tiden fler och betas inte av i samma takt. Men kanske en dag...
Fejsbookandet tar tid. Och jag vet inte ens vad jag ska tycka om det där. Jag vill ju vara lite anonym här i livet så de vänner jag har är folk som jag ändå umgås med på riktigt och det är kanske inte meningen. Fasen, jag har ju inte ens registrerat mig med mitt fulla namn, bara för att slippa bli hittad av kreti och pleti. Dessutom är det, precis som Kanina och jag diskuterat på hennes blogg, ganska likt att ha en Tamagochi. Irriterande och pockande på uppmärksamhet. Men det är onekligen kul när folk kastar får på en!
Hela det här datoranvändandet är ju för jäkligt. Här sitter jag en strålande vacker höstdag och knappar när jag kunde vara ute med lilla K. Inte för att hon skulle uppskatta det, men i princip...
Och snart ska jag till jobbet och knappa i ytterligare sju timmar. Men då får jag iofs läsa en tidning under tiden och till och med få furstligt betalt för det!

Sällsynta ord II

Det var länge sen nån sa att man var näpen. Kanske lika bra.

Skomakarskräck...

...har jag lidit av rätt länge sedan jag nästan inte fick lämna in ett par stövlar på omklackning eftersom skomakarmäster skällde och anklagade mig för att ha nyttjat Mister Minits tjänster. Då får man skylla sig själv och har bränt sina skepp hos seriösa skomakare, tydligen. Jag fick tjata rätt länge och gå ed på att jag aldrig ens sneglat åt Mister Minit innan jag till slut på nåder fick lämna in stövlarna. Nu har mäster gått i pension och han jag går till nu är faktiskt riktigt snäll.

Hallisar

M snarkar, det är allom känt. Men nu snarkar han till och med i vaket tillstånd. Eller så här: han påstår att han är vaken och inte snarkar alls, jag påstår att han sover och visst snarkar. Naturligtvis har jag rätt. Det här ledde i alla fall till knuffar, höjda röster och nattvandrande med täcken i släptåg gångna natt.
Jag knuffade och fräste "Sluta snarka!", han svarade "Jag snarkar inte, jag är ju vaken!". Jag stoppade i öronproppar men hörde ändå oljudet. Härsknade till och tog täcke och kudde med mig till soffan och drog igen sovrumsdörren med ett brak. Efter kom M med sitt täcke och sa att han minsann skulle sova i soffan. Tillbaka till bingen och båda somnade snällt inom tio minuter. Men en sak är säker: en av oss har hallucinationer, och det är inte jag.

Snyggare? Piggare?

Anti rynk-krämen gjorde då varken till eller från så jag har bytt till en som heter Pure energy. Så får vi se.
Och så har det visat sig att snälla L inte sovit på näsan.

Memory lane

Gick längs Köpmangatan i dag och kom plötsligt ihåg nåt som hände just där en kväll i december 1979. B och jag hade bestämt oss för att tjuvröka och hade inhandlat några lösa Prince för en krona stycket i kiosken på Shopping. Sen hade vi räknat ut att just Köpmangatan, med domkyrkan på ena sidan och tornhuset på andra, var ett säkert ställe. Där skulle vi inte riskera att stöta på någon som kände igen oss. Vi tände var sin cigg och puffade nervöst, men samtidigt kände vi oss otroligt tuffa. Då kommer en bil och vi blev spattiga och trodde oss känna igen Peter G:s mamma bakom ratten. Snabbt som ögat hivade vi cigaretterna upp i plogvallen och fortsatte gå som om ingenting hänt. Bilen passerade, givetvis med en helt okänd kvinna i och där stod vi och kände oss töntiga. Så här i efterhand infinner sig frågan: varför slängde vi ciggarna? Hade det inte räckt att dölja dom i handen? Glöd som virvlar iväg i mörkret drar nog blickarna åt sig betydligt mer. Och om vi var så rädda för upptäckt, varför stod vi inte bakom något hörn, eller i skogen?