London IV

Brunch på Giraffe på förmiddan.

Vi stod oss bra på den laddningen.

Sen mot Soho, där vi tillbringade större delen av dagen.

Iced caramel macchiato från Starbucks. Perfekt när det är 25 grader.

Plötsligt dök ett gäng dansare upp. De visade sig vara utdelare av parfymprover.

Middag hemma och sen till tuben igen.

Mellan Southfields och East Putney ser det ut så här...

... och på stationen i East Putney så här.

Vi åkte till Covent garden och Bok bar där L:s kompisar jobbar. Två snabba drinkar var blev det.

Och då ser man så här nöjd ut.
Fötterna kändes inte alls lika onda på vägen hem.

London III

Wimbledon är trevligt och lugnt. Här kan man gå hem mitt i natten utan att riskera en kniv i ryggen och det känns ju skönt att veta för en mamma.

Här bor vi. 30 Arthur road. Första till vänster efter svarta hålet, det vill säga grannhusets infart som ser riktigt spooky ut när det är mörkt.

På den här soffan dricker jag mitt morgonkaffe och tar en rök. Men vad är det längst till vänster i bilden?

Det är min själ en gnom! Han skrämmer mig lite.

De simpla hyresgästerna går in genom bakdörren som bara går att öppna till hälften eftersom husägarna stoppat in två gigantiska skåp i den redan smala hallen. Man får hasa förbi dem på snedden. Ovanpå förvarar alla sina resväskor med risk för ett obehagligt skred.

L sover i den röda sängen, jag i den blå. På taknocken utanför bor en ovanligt maffig duva som kuttrar och hoar hela tiden.

Häromdagen beklagade jag mig över att köket där hemma är som ett dockskåpskök. Jag tar tillbaka. Det här är som ett dockskåpskök. I dag var vi fyra därinne samtidigt. Det var som att spela 15-spelet när vi skulle röra oss. Köket slutar alltså till vänster om tvättmaskinen.

Badrummet är okej. Det har fönster och är lika stort som köket. Den rosa heltäckningsmattan är väl inte den optimala lösningen men ändå rätt skön att gå på när man har ont i trampdynorna. Men jag begriper mig inte riktigt på varmvattenberedaren, det är en konst att hålla rätt temperatur medan man duschar. Länge leve fjärrvärmen!

London II

En specialare till Fröknarna:

Cath Kidston-butiken i Wimbledon village. Håll till godo.

London I

Landad i London sedan 36 timmar.
Min kärlek till tuben sattes på prov ganska omgående. Dörren till vagnen bet tag om mig och vänstra armen och handbagaget blev kvar på utsidan och det hade ju varit himla dumt att lämna väskan med dator, pass och pengar kvar på perrongen. För att inte tala om armen.
Nå, tack vare att en äkta gentleman som inte bara var artig utan dessutom stark fick loss mig så befinner jag mig nu i ett stycken på toppen av Wimbledon hill.

Vägen från stationen går bland annat förbi en skola där det varje skoldag vid tretiden som av en händelse står en glassbil. Tänka sig.

Snälla L fick dra resväskan. 19,7 kilo och märkt med "heavy". Själv kånkade jag till min stora lycka på handbagaget. Och inte köpte vi glass.

Man ska inte ligga på latsidan bara för att man har semester. In med bagaget och sen promenad till Wimbledon common.
Värsta skogen så där mitt i stan!

Längs den här vägen fanns det gott om hästbajs.

... och här badade två hundar strax innan bilden togs.

På kvällen tog vi tuben till Hyde park corner och vandrade genom parken, längs Oxford street och Regent street till Piccadilly cirkus där vi mötte segerrusiga spanjorer. Då åkte vi hem.

I dag har jag studerat Wimbledon på egen hand, ety snälla L hade ärende till Tooting. Känner ni att ni vill ha halalslaktat kött är Tooting the place to be.
Själv åt jag världens minsta sushi under bar himmel.

Fem små bitar och soya i en fiskformad flaska.

Eftermiddagen tillbringades bland annat i Postman's park.
Nu snor jag text från DN: "På 1800-talet var Londons kyrkogårdar överfulla. De växte på höjden, de döda låg på varandra och koleraepidemier hotade. Resolut omvandlades en del av begravningsplatserna till parker och gravstenarna ställdes upp efter kanterna. Postman’s park öppnades 1880 intill St Botolp’s Aldersgate kyrka och är byggd på flera sammanslagna begravningsplatser. I parken ligger konstnären George Friedrich Watts minnespark över människor som heroiskt offrat sina liv för andra. På kakelplattor berättas kortfattat om deras offer. "
Parken, som ligger nära St Pauls cathedral är verkligen ett smultronställe. Och när vi läste på kakelplattorna fick vi klumpar i halsen.

  *Gulp*

 Gravstenarna har fått maka åt sig.

När vi nu ändå var åt det hållet pep vi iväg till Camden. Kaffe, en aning shopping och allmänt välbefinnande.

Slussen. Inga pråmar just när vi var där.

Efter den trippen var fötterna trötta och det kurrade i magarna så vi åkte hem och lagade mat. Krämig pasta med broccoli, tomater och kalkon. Och till efterrätt givetvis jordgubbar. Är man i Wimbledon under tennisturneringen måste man följa traditionerna.

Blott England engelska jordgubbar har. Och med tjock grädde och jättemycket socker.

Ur innehållet i morgon: inredningsbloggning från Arthur road och mycket annat.

Kvarsittning

När man går ut skolan bör man kunna stava, åtminstone enstaviga ord.

Någon fick mucka för tidigt.

Nödd och tvungen

Albert av Monaco har förlovat sig vet TT att berätta. Ja, han känner väl att han måste bjuda igen.
Men vad hade han förresten på sig på p-bröllopet i lördags? Man hade lätt kunnat ta honom för servitör.

Helt fel

Amerikanerna ska inte försöka göra Miss Marple. Icke.

Enkelt val

Titta på bröllops-tv eller städa badrummet?
Ja, gissa.

Om dammen brister ...

...så är det nån som kommer att klara sig. Och de långörade får sitta vid relingen.

London

Man har ju varit i London. (Man har dessutom varit hemma en månad sen dess, men här bloggas det inte i onödan.)
Ni vet folk som absolut måste dricka alkohol så fort de ska ut och resa, om det så bara är med Kustbussen till Umeå? Såna hyser jag djupt förakt för.
Så vad gör Å och jag redan på Arlanda?

Dricker alkohol. Men vi höll oss till vitt vin och fejsbookade i våra mobiler så vi såg ut som världsvana, sofistikerade kvinnor i karriären och då är det okej.
När man checkar in i automaterna på utrikesterminalen får man frågan om man har några skjutvapen i bagaget. Jag har alltid undrat vad som händer om man svarar "ja" och nu trodde jag att jag skulle få veta det. Vi satt nämligen bredvid en medlem av OS-landslaget i skeet (lerduveskytte för den oinvigde) och han hade packningen full av bössor. Sorgligt nog hade han checkat in dem som specialbagage och hade tillståndsdokument med stämplar och kungens sigill så han kunde inte svara på frågan.

Vi bodde vid Russell Square.

Tubstationen. Ah, jag älskar Londons tunnelbana.
Hotellet, Royal National, var väldans stort och ganska ocharmigt men nu var vi ju inte i London för att sitta på hotellet. Rummet försökte för övrigt redan från start säga oss något: vi höll nämligen inte på att komma in för nyckelkorten tjorvade. Sängarna stod på hjul och om man vände sig för hastigt rullade man iväg mot fönstret. Toastolen var i ett litet rum och badkaret i ett annat. Praktiskt, tänkte vi, tills vi upptäckte att handfatet bodde ihop med badkaret.
Och kaffet var bara för trist. Som tur var fanns det en liten italiensk restaurang i parken en stenkast bort. De vet hur man gör kaffe, de där italienarna, och räddade morgonhumöret.

(Egentligen försökte jag fota duvorna som kopulerade på ett bord längre bort men mobilkameran har ingen zoom. Men kaffet kom med.)

Och vi åt en himla massa.
Första kvällen tog vår ciceron snälla L med oss till The Fire Stables i Wimbledon, en gastropub som har en stjärna i Michelinguiden. De har gjort sig förtjänta av den, det lovar jag.


I Camden insöp vi atmosfär och gick på marknad.

En stadsdel i min smak.

Dag två intogs middagen åter i Wimbledon. På snälla L:s stamhak Giraffe denna gång.

Mycket trevligt. Och gott.

Vanilla Breeze. Mmm.

Huset sallad. Också mmm.

Med oss var Jessica, Å:s kollega som bor och jobbar i London sedan förra året. Kul bekantskap.

Och sen fick vi titta in i L:s lilla bo på Arthur Road, Wimbledon Park.

En smältdegel i det lilla formatet. Här bor svenskar, rumäner och kineser. Rumänerna slarvar med disken.

Men man kan inte bara äta och dricka. Man måste kolla in sevärdheterna också. Woops iväg till stationen i Wimbledon park.

Westminster bridge nästa.

Nu var det mörkt som i en säck när vi kom dit vilket inte hindrade oss att höra skotten som stod på bron och spelade säckpipa. Det var fint. Jag gillar säckpipor.

Tyvärr fick vi inte komma in i Westminster abbey. Gud håller på kontorstiderna.

Å åkte sen hem till den rullande sängen medan snälla L och jag for och tittade till Towern.

White Tower var gömt bakom byggnadsställningar. Och det är inte att undra på, slottet är tusen år gammalt och kan nog behöva lite underhåll.

Och sen blev det lördag. Vi rantade på stan, besökte gatumarknaden på Portobello road och när tassarna blev trötta vippade vi omkull i gräset i Hyde park.

"För 40 år sen hade det varit Ingrid och Nora som satt så där", kommenterade Annika på Fejsan. Så sant.

Vid London bridge station var det nära att vi hamnat i London dungeons tack vare den charmige ynglingen på bilden. I rättan tid dök Jessica upp och förde oss i säkerhet på tåget till Honor oak park där hon bor på angenämt avstånd från en förstklassig indisk restaurang, Babur.

Förutom att maten var delikat hade Babur den snyggaste restaurangtoalett jag nånsin sett.

Hemkomna till det motsträviga hotellet och nedlagda i de rullande sängarna kom chocken. Askan var på väg och hemresan hängde löst.

Söndagen gick åt till att oroa sig och de nervösa blåsorna, ett mindre trevligt släktdrag, var fullt sysselsatta.

Men vi kom iväg, ett par timmar innan Heathrow stängdes. Drama in i det sista.

Och om två veckor bär det av igen!

Girlfriend in a coma ...

... det är jag så här två timmar innan semestern bryter ut.

Vilken soppa!

Två Statoil-tankbilar svängde in på OK i kväll.
Fyller de på OK:s tankar med Statoilsoppa?
Eller fyller de upp bilarna med OK:s bensin och åker och tappar den i Statoils tankar?