London X

2008 klättrade L och jag de 257 trappstegen till Whispering gallery i St Paul's cathedral. Vi satt tryckta mot väggen och spanade efter utgången. Den enda vägen ut tycktes leda uppåt och vi var svettiga en stund. Till slut hittade vi trappan ner och svor dyrt och heligt att det räckte med att ha sett Whispering gallery en gång på nära håll.

Så ser det ut. Vackert. Och viskar man mot väggen färdas ljudet längs väggen och hörs perfekt 32 meter bort på andra sidan.

I dag stod vi på katedralens golv igen och kikade uppåt. Tänk om vi ändå ..?

Har vi nu betalat £12.50 ska vi ha valuta för pengarna.

Så uppåt bar det. Och mot väggen trycktes det.
Men nu var det så att L en tid närt en dröm om att klättra ännu högre, de 119 stegen till Stone gallery som ligger runt kupolen på utsidan.
Vi bestämde oss för att det var en otroligt dumdristig och galen idé och att bara galningar ger sig till att fortsätta uppåt. Så aldrig i livet att vi skulle dit upp. Och så bar det iväg. Uppåt.

Framme. Det är VÄLDIGT högt upp och då får man se lite skrajsen ut.

Sen kan man ju bita ihop och försöka se oberörd ut också.

Utsikten från Stone gallery är storslagen och balustraden så hög och tät att man (nästan) inte får den där hemska känslan att man ska kasta sig ut.

Millennium bridge går över floden.

Stone gallery ligger 53 meter över marken och det kan ju räcka för vilken klok människa som helst. Men det finns faktiskt ett galleri till, Golden gallery, som ligger ytterligare 152 trappsteg upp, på en höjd av 85 meter över marken. Och 12.50 är ju 12.50.

Utan tvekan är man inte riktigt klok.

Ganska snart började vi känna en viss tvekan över företaget. Trappan är en smal spiraltrappa med gallersteg. Och det är jävligt långt ner. Men det går inte att vända. Huga! Det var bara att bita ihop och klättra på. Och så kom vi ut på en smal, smal avsats med ett löjligt lågt staket. Hade det bara gått hade jag pressat mig in genom väggen.

L klämde in sig i en nisch. Att det inte blev rörelseoskärpa på bilden 

kan jag inte fatta för jag darrade som gelé.

Den man som har den otacksamma uppgiften att hålla koll på dårarna på balkongen såg att jag var skräckslagen och visade mig utgången. Tack, tack, tack! Men L stannade kvar och gick runt och fotade.

City och Themsen. London eye i bakgrunden.

City. Det kryllar av kostymer och knytblusar där nere.

The Gherkin kallas ett av husen. Gissa vilket.

Towern längst till vänster och Tower bridge.

Ner för alla trapporna gick det fort. Eller så fort man nu kan gå när benen darrar. Det tog flera timmar innan jag var som folk igen. Men vi gjorde det! Vi gick alla de 528 trappstegen och ut på den där lilla, lilla hyllan som man knappt ser nerifrån marken.

Champ!

London IX

Harrods. Höjden av förfining. Och höjden av crap.
Det är ju så himla tjusigt överallt. Alla som jobbar där är så stiliga. Man kan titta hur länge som helst. I mathallarna, till exempel.

Ja, jag finner nöje i att titta på tjött. Och fiskar och musslor och ostron och ostar.

Sen var det det där med crap.

Bronsstatyn av prinsessan Diana och Dodi som restes efter deras död.
Nu har ju pappa Al Fayed sålt Harrods och då hoppades man ju lite att de nya ägarna skulle ta bort den hemska skapelsen men icke.
Även solen har sina fläckar.

London VIII

Det har varit parkväder de senaste dagarna. Vilken tur då att det finns gott om parker att flämta i här.
I går styrde vi kosan till Regent's park, men inte nog med det - vi letade rätt på den hemliga trädgården som finns där.
Den ligger väl dold, inga skyltar pekar ut den och den syns visserligen på kartor över parken men det står inget om den. Och precis så vill parkförvaltningen ha det. För mycket trampande nöter ner gräset och det ska vara en plats för lugn, ro och tystnad.
Nu blev det inte riktigt så eftersom tre amerikanska familjer kom dit med picknickkorgar och bollar. Men då hade vi redan vegeterat klart så vi gick vidare.

Vi solade och läste i den gömda parken.

Nu kommer en specialare för modern:

Jag lär mig aldrig...

Stormhatt eller riddarsporre? Beats me, men Lillian Basset heter just den här varianten.

Vi tog tuben från stationen på Baker street vilken inte oväntat har Sherlock Holmes-tema.

Den omisskännliga pipan.

Pytte-Sherlockar bygger upp de stora Sherlockbilderna.

Ska vi lösa ett mord tillsammans, hördu?

Lördagskvällen gick i lugnets tecken, det märktes att vi suddat natten innan...
Men i morse halv tio väcktes vi brutalt av kyrkan som ligger längre bort på gatan. Ingen tvåminutersringning som i Sverige - nej, i en halvtimme slog klockorna. Nåja, det var väl ändå dags att gå upp.

Fridstörare ...

I dag har vi också avverkat ett par parker. Först Green park där vi begick årets mjukglasspremiär.

En fantastiskt kass bild. Men ändå ...

I Green park kan man på medelhavsvis hyra en solstol.

På väg mot en annan av Londons dolda pärlor passerade vi Buckingham palace. Flaggan var hissad så Bettan var hemma. Varför kan man fråga sig, hon som har fina sommarslott utspridda över hela landet.

Mest synd är det om vakterna utanför slottet. 

Tänk att stå i högsommarvärme med en björnröv på huvudet.

En kort promenad från Buckingham palace, alldeles i närheten av St James's palace finns en smal liten gång som leder till Londons minsta torg, Pickering place.

Pyttetorg.

Republiken Texas (!) ambassad låg här.

Ljuset i tunneln är Pickering place.

Det här är i princip hela torget.

Fågelskådning är säkert kul, tyckte vi och knallade iväg till Hyde park och gick längs Serpentine, sjön som ska användas till simetappen i triathlontävlingarna i OS 2012. Vi såg fåglar av alla slag, folk som matade dem, hundar som badade och drömde om att fånga fåglar och folk som for runt i trampbåtar.

Trängsel på böljan den blå.

Middagen, grillad havsabborre med nudlar i soja och honung, intogs på All bar one vid Notting hill gate.

Sen var vi redo för lite sightseeing. Nog är tuben toppen men man ser inte så mycket annat än tunnlar och stationer. Men från övervåningen på en buss ser man desto mer, och får en uppfattning om hur fruktansvärt stor den här staden är. Hemresan tog mer än en timme och det var innerstad precis hela vägen.

Bussen avgick från Shaftesbury avenue, nära Piccadilly circus.

Och söndagskvällen ägnas åt bloggning, tvätt och bad.

London VII

Fredag = partaj. Men vägen dit var oväntat lång. En brand i Barking försenade District line så vi tillbringade dubbelt så lång tid som vanligt på tuben.

These shoes are made for sitting on a train.

Men det var mödan värt för på Bok bar blev vi väl omhändertagna, drack drinkar till kraftigt rabatterade priser, dansade med sydafrikaner och pratade med folk från alla håll och kanter.

Gift?

I dansens virvlar.

Nattbussen förde oss hem. Premiär på dubbeldäckare för mig.

Det kom faktiskt några regnstänk. Skönt.

London VI

Det är varmt här i London. Väldigt. Och jag är faktiskt glad att jag bara lyckades få kallvatten ur duschen nyss. Fem minuter efteråt sitter jag med toapapper under bröna för att hejda svetten som rinner.
Nej, det blir ingen bild. Ni får försöka föreställa er. Eller inte.

London V

Vi såg ju för jösse namn Björn Hellberg på en gata i Wimbledon i går. Var ska sleven vara om inte i grytan?

London IV

Brunch på Giraffe på förmiddan.

Vi stod oss bra på den laddningen.

Sen mot Soho, där vi tillbringade större delen av dagen.

Iced caramel macchiato från Starbucks. Perfekt när det är 25 grader.

Plötsligt dök ett gäng dansare upp. De visade sig vara utdelare av parfymprover.

Middag hemma och sen till tuben igen.

Mellan Southfields och East Putney ser det ut så här...

... och på stationen i East Putney så här.

Vi åkte till Covent garden och Bok bar där L:s kompisar jobbar. Två snabba drinkar var blev det.

Och då ser man så här nöjd ut.
Fötterna kändes inte alls lika onda på vägen hem.

London III

Wimbledon är trevligt och lugnt. Här kan man gå hem mitt i natten utan att riskera en kniv i ryggen och det känns ju skönt att veta för en mamma.

Här bor vi. 30 Arthur road. Första till vänster efter svarta hålet, det vill säga grannhusets infart som ser riktigt spooky ut när det är mörkt.

På den här soffan dricker jag mitt morgonkaffe och tar en rök. Men vad är det längst till vänster i bilden?

Det är min själ en gnom! Han skrämmer mig lite.

De simpla hyresgästerna går in genom bakdörren som bara går att öppna till hälften eftersom husägarna stoppat in två gigantiska skåp i den redan smala hallen. Man får hasa förbi dem på snedden. Ovanpå förvarar alla sina resväskor med risk för ett obehagligt skred.

L sover i den röda sängen, jag i den blå. På taknocken utanför bor en ovanligt maffig duva som kuttrar och hoar hela tiden.

Häromdagen beklagade jag mig över att köket där hemma är som ett dockskåpskök. Jag tar tillbaka. Det här är som ett dockskåpskök. I dag var vi fyra därinne samtidigt. Det var som att spela 15-spelet när vi skulle röra oss. Köket slutar alltså till vänster om tvättmaskinen.

Badrummet är okej. Det har fönster och är lika stort som köket. Den rosa heltäckningsmattan är väl inte den optimala lösningen men ändå rätt skön att gå på när man har ont i trampdynorna. Men jag begriper mig inte riktigt på varmvattenberedaren, det är en konst att hålla rätt temperatur medan man duschar. Länge leve fjärrvärmen!

London II

En specialare till Fröknarna:

Cath Kidston-butiken i Wimbledon village. Håll till godo.

London I

Landad i London sedan 36 timmar.
Min kärlek till tuben sattes på prov ganska omgående. Dörren till vagnen bet tag om mig och vänstra armen och handbagaget blev kvar på utsidan och det hade ju varit himla dumt att lämna väskan med dator, pass och pengar kvar på perrongen. För att inte tala om armen.
Nå, tack vare att en äkta gentleman som inte bara var artig utan dessutom stark fick loss mig så befinner jag mig nu i ett stycken på toppen av Wimbledon hill.

Vägen från stationen går bland annat förbi en skola där det varje skoldag vid tretiden som av en händelse står en glassbil. Tänka sig.

Snälla L fick dra resväskan. 19,7 kilo och märkt med "heavy". Själv kånkade jag till min stora lycka på handbagaget. Och inte köpte vi glass.

Man ska inte ligga på latsidan bara för att man har semester. In med bagaget och sen promenad till Wimbledon common.
Värsta skogen så där mitt i stan!

Längs den här vägen fanns det gott om hästbajs.

... och här badade två hundar strax innan bilden togs.

På kvällen tog vi tuben till Hyde park corner och vandrade genom parken, längs Oxford street och Regent street till Piccadilly cirkus där vi mötte segerrusiga spanjorer. Då åkte vi hem.

I dag har jag studerat Wimbledon på egen hand, ety snälla L hade ärende till Tooting. Känner ni att ni vill ha halalslaktat kött är Tooting the place to be.
Själv åt jag världens minsta sushi under bar himmel.

Fem små bitar och soya i en fiskformad flaska.

Eftermiddagen tillbringades bland annat i Postman's park.
Nu snor jag text från DN: "På 1800-talet var Londons kyrkogårdar överfulla. De växte på höjden, de döda låg på varandra och koleraepidemier hotade. Resolut omvandlades en del av begravningsplatserna till parker och gravstenarna ställdes upp efter kanterna. Postman’s park öppnades 1880 intill St Botolp’s Aldersgate kyrka och är byggd på flera sammanslagna begravningsplatser. I parken ligger konstnären George Friedrich Watts minnespark över människor som heroiskt offrat sina liv för andra. På kakelplattor berättas kortfattat om deras offer. "
Parken, som ligger nära St Pauls cathedral är verkligen ett smultronställe. Och när vi läste på kakelplattorna fick vi klumpar i halsen.

  *Gulp*

 Gravstenarna har fått maka åt sig.

När vi nu ändå var åt det hållet pep vi iväg till Camden. Kaffe, en aning shopping och allmänt välbefinnande.

Slussen. Inga pråmar just när vi var där.

Efter den trippen var fötterna trötta och det kurrade i magarna så vi åkte hem och lagade mat. Krämig pasta med broccoli, tomater och kalkon. Och till efterrätt givetvis jordgubbar. Är man i Wimbledon under tennisturneringen måste man följa traditionerna.

Blott England engelska jordgubbar har. Och med tjock grädde och jättemycket socker.

Ur innehållet i morgon: inredningsbloggning från Arthur road och mycket annat.