Supersläng

Den blå Volvon kunde bara M och jag starta eftersom den hade en choke som måste lirkas med av vana händer. Sidorutan satt uppe med hjälp av en skruvmejsel och hade det regnat fick man luta sig i en speciell vinkel för att inte bli duschad av regnvattnet som samlats vid den otäta takluckan. Den bilen är nog sedan länge ett litet fyrkantigt plåtpaket.
I Gröna Toyans grundutrustning ingick en polygrip som man fick dänga till instrumentbrädan med för att få igång fläkten. Till slut hade panelen djupa gropar och långa sprickor.
Den grågröna Volvon får man klippa till för att få bensinmätaren att visa rätt.
Vita Toyan hann jag aldrig ens köra, ety dess blockpackning var paj.
Nu är det slut med allt det där. Toyorna är i detta nu på väg till skroten och den grågröna Volvon ska bli folkracebil.
Hädanefter ska jag glida fram i en knallröd Opel (inte det tuffaste märket, jag vet, men hey...) som bara har tio år på nacken. Min egen nacke böjer jag i djupaste tacksamhet. Tagetes, du är en pärla!
Och snacka om röjning! Det är inte var dag man slänger tre bilar!