söndag 4 juli 2010

London VIII

Det har varit parkväder de senaste dagarna. Vilken tur då att det finns gott om parker att flämta i här.
I går styrde vi kosan till Regent's park, men inte nog med det - vi letade rätt på den hemliga trädgården som finns där.
Den ligger väl dold, inga skyltar pekar ut den och den syns visserligen på kartor över parken men det står inget om den. Och precis så vill parkförvaltningen ha det. För mycket trampande nöter ner gräset och det ska vara en plats för lugn, ro och tystnad.
Nu blev det inte riktigt så eftersom tre amerikanska familjer kom dit med picknickkorgar och bollar. Men då hade vi redan vegeterat klart så vi gick vidare.
Vi solade och läste i den gömda parken.

Nu kommer en specialare för modern:
Jag lär mig aldrig...

Stormhatt eller riddarsporre? Beats me, men Lillian Basset heter just den här varianten.

Vi tog tuben från stationen på Baker street vilken inte oväntat har Sherlock Holmes-tema.

Den omisskännliga pipan.

Pytte-Sherlockar bygger upp de stora Sherlockbilderna.

Ska vi lösa ett mord tillsammans, hördu?

Lördagskvällen gick i lugnets tecken, det märktes att vi suddat natten innan...
Men i morse halv tio väcktes vi brutalt av kyrkan som ligger längre bort på gatan. Ingen tvåminutersringning som i Sverige - nej, i en halvtimme slog klockorna. Nåja, det var väl ändå dags att gå upp.

Fridstörare ...

I dag har vi också avverkat ett par parker. Först Green park där vi begick årets mjukglasspremiär.
En fantastiskt kass bild. Men ändå ...

I Green park kan man på medelhavsvis hyra en solstol.

På väg mot en annan av Londons dolda pärlor passerade vi Buckingham palace. Flaggan var hissad så Bettan var hemma. Varför kan man fråga sig, hon som har fina sommarslott utspridda över hela landet.

Mest synd är det om vakterna utanför slottet. 
Tänk att stå i högsommarvärme med en björnröv på huvudet.

En kort promenad från Buckingham palace, alldeles i närheten av St James's palace finns en smal liten gång som leder till Londons minsta torg, Pickering place.

Pyttetorg.

Republiken Texas (!) ambassad låg här.

Ljuset i tunneln är Pickering place.

Det här är i princip hela torget.

Fågelskådning är säkert kul, tyckte vi och knallade iväg till Hyde park och gick längs Serpentine, sjön som ska användas till simetappen i triathlontävlingarna i OS 2012. Vi såg fåglar av alla slag, folk som matade dem, hundar som badade och drömde om att fånga fåglar och folk som for runt i trampbåtar.

Trängsel på böljan den blå.

Middagen, grillad havsabborre med nudlar i soja och honung, intogs på All bar one vid Notting hill gate.

Sen var vi redo för lite sightseeing. Nog är tuben toppen men man ser inte så mycket annat än tunnlar och stationer. Men från övervåningen på en buss ser man desto mer, och får en uppfattning om hur fruktansvärt stor den här staden är. Hemresan tog mer än en timme och det var innerstad precis hela vägen.
Bussen avgick från Shaftesbury avenue, nära Piccadilly circus.

Och söndagskvällen ägnas åt bloggning, tvätt och bad.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Förmodar att klockringen var av det slag som beskrivs i Lord Peter-deckaren De nio målarna: Klang, klong, kling, bing, bang, bång. I fallande skala och sedan med förändringar.
En utomordentlig deckare för övrigt av Dorothy Sayers.
När jag var på språkresa 1973 övade klockringarna varenda förmiddag i kyrkan intill vår lektionssal. Kan när som helst höra melodin. Klang, klong, kling, bing, bang, bång.
Det sägs att hörseln är det sista sinnet som lämnar människan när hon dör. Hoppas jag inte dör i närheten av en brittisk kyrka!
Webmoster

Annapanna sa...

Precis så låter det. Och jag tror inte att man KAN dö i närheten av en brittisk kyrka, man får inte den ron helt enkelt.